I de ödemarker som precis blivit gräns mellan USA och Mexiko vandrar en gäng motbjudande karaktärer runt och dödar för pengar. Deras självbild är att de är irreguljära trupper som skyddar befolkningen mot fientliga apacheindianer, men för alla andra är de skalpjägare som räknar en avskuren svart kalufs i silverdollar, oavsett om kalufsen tillhört en fientlig indian eller om den tillhört någon av de mexikanska civila som de utsett sig själva att skydda. Det är en mardrömsresa där det inte finns någon som helst sympati för berättelsens huvudpersoner.

Cormac McCarthys Blodets meridian är en westernbok som dock inte bör buntas ihop med den genre som knappast gjort sig känd för att vara stor litteratur. För det är nämligen just vad detta är. McCarthy har ett språk som lägger ut vackra, närmast poetiska miljöbeskrivningar över de öde ökenområdena vilka samtidigt blir en effektfull kuliss till de vidrigheter som han lika detaljerat beskriver, inte sällan i samma långa meningar. Kontrasten slår läsaren bokstavligen i magen – inte minst för att denna historia, som har en historisk grund, knappast är unik för den tid och det rum där den utspelas. De mekanismer där ett egenberikande maskeras av luddiga politiska ideal är ju applicerbara på de flesta konflikter där det finns någon form av morbidt entreprenörsskap.

Vi får följa historiens berättare, som lite på samma manér som i Vägen bara heter Ynglingen, från det att han rymmer hemifrån tills han av en slump hamnar hos de irreguljära trupperna. Ynglingen dras snabbt in i de metoder som används, och vill man vara ödmjuk mot honom skulle man kanske kunna betrakta honom som något av en barnsoldat. Men den färgstarkaste karaktären i gänget är inte Ynglingen utan dels dess formelle ledare John Glanton, en man som ”för länge sedan avsvurit sig all hänsyn till konsekvenser” och leder sin trupp med kvasifilosofiska utläggningar om krigarens heder och rätt, och dels, eller framförallt, den inofficielle ledaren: domare Holden.

Holden är något av en antikrist, med ett abnormt utseende (han är enormt stor, kritvit och helt hårlös), en ofantlig kunskapsnivå och framförallt en förmåga att få alla i sin omgivning att förstå att han är övermänsklig. Hans grymhet är också övermänsklig, hela tiden styrd av en egen sorts logik och aldrig av känslomässiga utbrott. Han våldtar, mördar och skalperar fiender likaväl som barn, samtidigt som han konverserar på flera språk, för långa filosofiska och juridiska utläggningar, och konstant nedtecknar botaniska och zoologiska fenomen i sin speciella bok. ”Vad som i skapelsen existerar utan min kunskap, existerar utan mitt samtycke”. Ja, vill man sammanfatta det så är han en fullfjädrad psykopat, men samtidigt också litterärt lysande och definitivt skrämmande.

Blodets meridian är en roman där människovärdet är obefintligt och där scener som massakern på den vietnamesiska byn i filmen Plutonen eller scenen i Schindlers list där SS-officerarna misslyckas med att skjuta den judiska arbetaren med den icke-fungerande lugern och likgiltigt bara säger ”där hade du tur, kila iväg nu”, spelas upp om och om igen. Eftersom miljön är Vilda västern är det också en roman där man nästan önskar att genrens lite mer klichéaktiga dramaturgi skall verka: man vill nämligen att Zeb Macahan plötsligt ska dyka upp där bland sanddynorna för att, med sitt stora rättspatos och sin enorma bowiekniv, ställa allting till rätta. Men i McCarthys Vilda västern finns naturligtvis inga sådana hjältar.