Min mamma var en av de kvinnor som gav upp sitt jobb för att vara hemma med barnen. Helt frivilligt, det är inget hon har ångrat, säger hon. Har man en man som är bonde är valen på hemmaplan förvisso inte överväldigande många. ”Jag ska aldrig gifta mig med en bonde”, sa jag. Jag trodde att det räckte.

I partiledarutfrågningen sa Lars Ohly att kvinnor kan använda sig av bröstpump och på det sättet inte behöva vara hemma så länge med sina barn. Hur får man män och kvinnor att vara hemma lika länge? Vänsterpartiet vill lagstifta för att utjämna skillnaderna mellan könen. Medan Fi vill gå direkt på lönerna; att få upp kvinnors löner är det enda sättet att få kvinnor och män att stanna hemma lika länge, hävdar Gudrun Schyman.

Få saker anses lika upprörande som lagstiftning som berör privatlivet. Mammarollen är omhuldad av myter och har ett nästintill religiöst Jungfru Maria-sken över sig. Att en kvinna som får barn själv väljer att stanna hemma med dem för att ”finna sig själv”, för att hon ”vill ta sig den här tiden”, är inte det ett fullkomligt naturligt val och upp till var och en?

Men kan ett samhällsproblem uttryckas så enkelt?

I Hemmafru 2.0 berättar Marina Nilsson via egna funderingar varvat med fakta från undersökningar och böcker i ämnet könsfördelning på hemmaplan, hur jämställdheten står och stampar, och hur vi den senaste tiden snarare hotar att gå bakåt istället för framåt om vi inte ser upp. I lättlästa roliga kapitel går hon igenom historien med nedslag i 50-tal, 70-tal och nutid. Hon pratar om den farliga hysterin en kvinna känner inför en stundande fest. Hur inredningsprogrammen i dagens teve påverkar hur vi dukar vårt bord. Hur kvinnor fortfarande är städslavarna i hushållen; även när de har ett annat jobb att sköta är det de som städar procentuellt mest.

Samtidigt ges vi fortfarande bilden av att den största lyckan är familj. Och hus. Nilsson tar även upp hur drömmen om huset föddes, och varför den idag inte fungerar lika bra som den gjorde på Per Albin Hanssons tid. För mig fungerar läsningen indirekt också punkterande även på andra drömmar. Romantiska komedier, som generellt sett främst uppskattas av kvinnor (däribland även mig), spär ytterligare på bilden av att en kvinna som inte funnit den rätte är en halv kvinna. Jag som kunde tycka att kvinnor var de klokare varelserna, eftersom de förstått att deltidsarbete är den enda vägen till sann lycka? När det sett ur relationen man-kvinna enbart bidrar till att öka klyftorna, förstärka bilden av mannen som familjeförsörjaren och kvinnan som den som föder barnen; och hur mycket har vi egentligen då rört oss sedan stenåldern?

Idag svänger trendpendeln snarare mot 50-tals-hemmafrun, än 70-talets barrikadkvinna som körde med engångsservis på festerna och minimal utpyntning av hemmet. Marina Nilsson ger oss dagens ungdom. Det bloggas om cupcakes och surdegsbröd, mat lagad från grunden, helst i fina 50-tals-outifts med förkläde och brödkaveln i högsta hugg. Vi går på kurs för att göra fina blomsterarrangemang, vi tar intryck av kronprinsessan Victorias bröllop till dukningen, vi följer inredningsprogram, matlagningsprogram, myser och har det hemtrevligt.

Individualismen, som idag totalt utklassar den kollektiva synen på samhället, styr svenskens resonemang. Varför ska jag inte få välja att vara hemma med barnen, om jag nu vill det? Tankegångar som inte bara får feminismen att gå kräftgång; det visar sig dessutom i undersökningar på olika plan att kvinnor inte alls blir lyckliga eller ens ”finner sig själva” genom att vara hemma och baka cupcakes. Snarare talas det om depressioner och utbrändhet, stressfenomen som i en förlängning ger bitterhet och skilsmässor. Trots att det alltså handlar om ett ”val som funkade bäst för vår familj”.

Att arbetsmarknaden effektivt stänger ute kvinnor, är något jag själv aldrig funderat över. Nilsson tar upp även detta. Hur kvinnor och män fungerar olika i jobbsituationen. Detaljer som att män genom militärtjänst och uppfostran uppmuntras att ta för sig mer och inte ta saker och ting personligt. Där kvinnor istället fokuserar på kamratskap på arbetsplatsen, att relationerna ska fungera, och uppfostrats i att inte hävda sig utan vara passiv och medgörlig. Vilket på en arbetsplats krasst leder till att hon hellre tyst tar skit, än säger ifrån.

Man skulle nästan vilja uppehålla sig längre i detta kapitel, som på sätt och vis fungerar som det ilskna slutstadiet, där kontentan av åren hemma med barnen visar upp sig i den krossade karriären och den uteblivna pensionen… Men kanske är det bra att detta resonemang fungerar som en liten teaser, som min hjärna ligger vaken och grubblar över in på småtimmarna, för att hysteriskt få ut ekvationen av mitt eget lilla liv.

För här räcker det ju inte att männen inte är bönder! De ska även vara bildade nog att förstå, att jag inte tänker ge upp min person och mina framtida besparingar för ett radhus i en kranskommun. Och därmed redo att ta ett steg tillbaka från sin karriär, för att även mitt liv ska se drägligt ut, både nu och i 80-årsåldern… Drömmen om familjen är nog fin. Men vansklig för kvinnor att upphöja över allt annat. Vilket som vi ser fortfarande uppmuntras, hur långt ifrån 50-talet vi än har kommit.

Jag skulle vilja utnämna den här boken till en av de viktigaste böckerna just nu. Den sticker hål på bilden av vårt samhälle som jämställt, och den gör det på ett mycket pedagogiskt, rakt, roligt och upprörande vis.