I en flod av kommersiellt producerade deckare går det ändå att höra havet slå. Det är ljudet av vågor, av de som också skriver kriminallitteratur lite mer i det tysta, kanske för att det är roligt och utan draghjälp från stora förlag.

Johanna Limme och Martin Palmqvist är författarparet från Ystad som tidigare skrivit både nutidsdeckare och ungdomsromaner, men som nu provar ett nytt grepp och ger ut en historisk deckarberättelse. Böljelek utspelar sig i det sena 1800-talets Karlshamn och kantas av sjömän, amerikaemigranter, råttor, hamnslum och ett böljande svart hav. Det är ett intressant upplägg, som känns som ett uppfriskade alternativ till de stelt inritade polishus och grå hyreshusstäder vi annars så ofta möter i kriminallitteraturen.

Historiens huvudkaraktär är också något annat än samtidens självgoda kommissarier. Visserligen är Simon Eldfeldt man, men en gammal man och kyrkoherde. Med Sherlock Holmes som förebild tar han sig an att lösa historiens mordgåta, som så småningom ska visa sig vara ett familje- och relationsdrama av ganska klassisk tappning. Inledningsvis handlar det om ett dött spädbarn som hittas i en mörk gränd, och en död sjöman – båda med siffran tretton tecknade på sina huvuden. Men liken blir fler, och Karlshamns befolkning allt mer oroade. Dessutom väntar man inom kort besök av Sveriges konung, Oscar II, vilket får de styrande i staden att drabbas av panik – att motta konungen med en mördare springande lös i staden går ju inte för sig!

Kyrkoherde Eldfeldt kallas alltså in för att hjälpa till att klara upp problemen. Tillsammans med stadsfiskal Olof-Petter Kant, samt drängen tillika systersonen Ivar Jönsson börjar han nysta i trådar som leder honom till Karlshamns hamnkvarter och emigrantkrogen Amerikanen, till sjöbodar och ungkarlsrum och låssmedsstugor, vidare ut till havs och tillbaka igen.

Att Johanna Limme och Martin Palmqvist har ansträngt sig för att göra dåtidens Karlshamn till en trovärdig skådeplats råder det ingen tvekan om. Det finns miljö, det finns också en tydlig skildring av dåtidens sociala förhållanden och hierarkier, vilket måste ses som en av romanens styrkor. Dessvärre är det en del annat som känns allt för tunt och som skulle ha kunnat utvecklats. Drängen Jönsson, för att ta ett exempel, som trots att han extrarbetar som reservkonstapel och gör mycket av grovjobbet i detektivarbetet kring morden, aldrig växer och blir något mer än en typisk drängschablon. Simon Eldfeldt å sin sida, visar lite fler mänskliga drag, framför allt när han skildras i sina våndor kring relationen med den unga, otrogna hustrun Elin. Trots det fattas det en bit innan han blir helt levande.

Dramaturgiskt är Böljelek mer långsam och nedtonad än många samtidsåtergivande deckare. Den följer visserligen en traditionell deckarkomposition med händelserik inledning, upptrappning, avgörande och en nedtrappande del mot slutet, men i jämförelse med de deckare som utspelar sig i nutid innehåller Limme och Palmqvists roman befriande lite av våld och blod. Bokens intrig fyller också sin funktion, även om upplösningen och förklaringen till de i historien utplacerade frågetecknen inte riktigt ger de exalterande svar jag som läsare hade önskat mig.

Jag hoppas att Limme och Palmqvist fortsätter skriva om sin kyrkoherde i 1800-talets Karlshamn. Med Böljelek har de ändå visat att det är en miljö där det finns mycket att hämta, samtidigt som de tagit ett litet steg mot en alternativ svensk deckargenre.