Det är knappast en nyhet att de blodsugande odöda är poppis, se bara vår egen Vampyrspecial. Charlie Huston verkar ha tröttnat på de senaste årens, för att inte säga årtiondenas, söta och/eller stiliga vampyrer, liksom på bihistorier där folk har ömma känslor, och skriver här om en annan sort. Givetvis måste han avgränsa sig från de där andra pinupporna på fler sätt, så här kallas de vampirer, och de är alla infekterade med ett viru… förlåt, vyrus.

Nu är jag inte rätt målgrupp för en pulpdeckare, men vampyrböcker har jag läst med behållning många gånger genom åren. Här blir vampyrbakgrunden mest en alternativ kuliss till en enkel deckare, och visst, den ger ju författaren möjlighet att hitta på detaljer som inte skulle funka annars, men jag blir inte helt övertygad. Det är svårt att säga om det hänger ihop med språket, som inte flyter riktigt så bra att jag ser personerna framför mig tala svenska – slang är onekligen svårt i skrift. Som deckare betraktat är den habil, givetvis förstår läsaren att det är något skumt med vissa personer, men det är inte glasklart hur boken ska sluta. Om du, kära läsare, uppskattar sådant och gillar historier som placerats i övernaturliga omgivningar, men ändå i en synnerligen realistisk nutid, så är det här säkert en bok för din nästa resa eller höstkväll i favvofåtöljen.