Apropå vampyrtrenden hösten 2008 (Låt den rätte komma in på film, Trueblood på teve och den svenska utgåvan av Charlaine Harris böcker som den teveserien baseras på) kommer här som av en händelse en bok om en pojke som lever bland de döda, och för all del har en nära relation till någon som enligt alla konstens regler måste vara vampyr.

Neil Gaiman balanserar som vanligt utmärkt på gränsen mellan vardag och fantasi, och denna gång blandas de två på ett intressant sätt. En bebis vaknar en natt och tultar ner för trappan i huset där han bor och fortsätter glatt ut, eftersom ytterdörren står öppen. Föga vet han att det blev hans räddning, eftersom hans familj just mördas av den som lät ytterdörren stå öppen. Bebisen tultar vidare mot kyrkogården, där ett par döda står och ser honom komma. När de strax efter ser nyligen avlidna föräldrar be dem rädda pojken, så gör de precis det. Pojken tas omhand av det döda paret och får en bostad på kyrkogården. Han får dessutom en förmyndare, den ende som kan röra sig obehindrat såväl på kyrkogården som bland vanliga människor (och som kan charma folk till att göra som han säger, samt sover på dagarna men är uppe om nätterna … ja, ni förstår säkert, även om Gaiman inte nämner vad Silas, som förmyndaren heter, är för en figur).

Pojken växer upp, får lära sig en massa saker på kyrkogården, som inte vanliga barn får, men vill till slut även gå i vanlig skola och träffa vanliga människor, vilket väl fungerar sådär halvbra efter ett tag. Han får även en levande väninna, som han återser igen efter många år, och tillsammans med henne träffar pojken åter mannen som mördade hans familj.

Det är en fascinerande saga Gaiman har fått ihop, fast jag ska väl direkt säga att jag redan är ett “fan”. Men oavsett det, så är det här en bra historia, och en som Gaiman-fantaster inte lär bli besvikna av - den är mer åt Stardust än Anansi Boys, för er som läst dessa. Den har tillräckligt knasiga vändningar för att det ska kännas fantasirikt, men ändå en hel del vardagsrealism som gör att man får en viss igenkänningsfaktor i annat än karaktärernas tankar och beteenden. Han får till de äldre spökenas språk fint (såvitt jag kan bedöma), och försätter huvudpersonen i situationer som känns spännande och realistiska, om man köper balansen mellan fantasi och verklighet.

En perfekt sagobok för en kulen höstkväll, helt enkelt.