Hela 1990-talet tillbragte jag på Roskildefestivalen. Nåja, en vecka, mer eller mindre, om året, men ändå. Jag hade armbanden kvar året om, längtade varje år, och de sista åren sov jag också tillsammans med en massa kompisar, precis som Linn Strømsborg i denna hyllning till festivalernas festival (för oss skandinaver, då). Jag märker att tiderna har ändrats – ett av de sista åren jag själv var där hade de fått internetuppkopplade datorer, nu beskriver Strømsborg mobilladdarstationer. Likväl är känslan precis densamma, den där att alla är vänliga, att ingen vill något illa, i alla fall inte egentligen, och att man bara kan mötas, utan några som helst krav på annat än att man inte trängs ihjäl under konserterna.

Boken är skriven som i ett flöde, även om den beskriver dag för dag, hela veckan före och under själva festivaldagarna (som ju bara pågår torsdag till söndag, egentligen).

Men visst märks det att det är en debutantbok, jag kan tänka mig att Linn Strømsborg om några år kommer att skriva ännu smidigare, ännu mer medryckande. Hon gör ett bra jobb hittills. Minnena av den som nu inte är där, som kanske är där, fast inte med dem som han alltid varit med utan med andra, och mötet med nya människor; nya situationer blandat med välbekanta och, som alltid när man varje år återvänder till ett ställe som ändå byggs upp på nytt, nya vinklingar på ställen man tycker sig kunna utantill. Musiken finns där, precis som på festivalen i bakgrunden, med vissa höjdpunkter och fokus, men annars bara som en kuliss till allt det andra, alla möten och tankar. Hennes festivalliv skiljer sig från mitt: jag var den som pantade för att kunna käka lite ”vanlig mat”, och inte sjutton kallade vi tältlägret för ”camp”, som det står i boken här, och givetvis är det andra artister än vi lyssnade på, men principerna är i så mycket desamma att boken ändå blir fascinerande.

Kanske borde alla oroliga föräldrar läsa den här. Mina egna var inte helt nöjda med att jag åkte dit (de första åren), men de lärde sig. Hade de fått läsa den här boken innan, så hade de kanske sett att det inte behöver vara farligt alls. Visst gör man dumheter och klantar sig, men det är inte värre än någon annanstans, för här är du omringad av tiotusentals människor som vill dig väl. Dessutom kan man få upplevelser och vänner för livet.