På den måttligt lyckade framsidans soppburk står det “Martin Luther King” med ett litet kors efter. Det står “studentkravaller”, “Pragvår”, Svarta pantrar”, “Paris”, “Berlin”, Chicago”, “Flower Power”, “Vietnamkrig”, Majrevolt”, “Jim Morrison” och Tetoffensiven”. En soppa som på något sätt utgör 1968, året som enligt Kurlanskys originaltitel “rocked the world”.

För något halvår sedan skrev jag om en bok med titeln Noll noll. Decenniet som förändrade världen, och precis som med Kurlanskys titel kan man ju fråga sig om det finns något år eller decennium som lämnat världen fullkomligt oberörd. Rimligtvis inte.

Inte desto mindre är 1968 ett symbol- och händelseladdat årtal för stora delar av världen. På mängder av platser demonstrerade människor mot allt från bussavgifter och högskolereformer till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Kurlansky har helt enkelt – eller “enkelt” är nog fel ord i sammanhanget – gett sig på att skriva själva året 1968:s historia. Det gör han i fyra kronologiska delar lite inkonsekvent betitlade “Vår missnöjesvinter”, “Pragvåren”, “Sommarolympiaden” och “Nixons fall”. Varje avsnitt rör sig så över stora delar av världen, även om tyngdpunkten inte oväntat ligger på USA.

Problemet är dels att det blir lite överväldigande och svårt att överblicka, dels att ambitionen tycks vara att få med hela världen men att författaren är så handikappat amerikansk. Hans fokus avspeglas väl i litteraturförteckningen, som innehåller under respektive rubrik 14 titlar om Tjeckoslovakien, 5 om Tyskland, 1 om Storbritannien, 3 om Polen, 8 om Mexico, 1 om Mellanöstern, 5 om Kuba, 1 om Kina, 1 om Haiti, 27 om Frankrike, 5 om Vietnamkriget, 26 om USA samt ytterligare något 50-tal under andra rubriker som framför allt handlar om USA. Att de nordiska länderna inte gjort något som helst intryck är kanske inte förvånande, däremot att turbulensen i “tredje världen” knappt berörs alls.

Inte desto mindre är det en omfattande litteraturförteckning och en ambitiös bok, som förmodligen skulle tjänat mer på strykningar och förtydliganden än på att utökas ytterligare. Bäst är Kurlansky på hemmaplan, i amerikanska media, i amerikansk politik och amerikansk kultur. Som ingång till exempelvis medborgarrättsrörelsen, beatniks, yippies, hippies, et cetera är den inte dum alls. Vissa delar av Europa och små utblickar över till exempel Kuba och Mexico lyckas han också bra med. Som soppa betraktat är 1968 matnyttig, men, ja, mastig och liksom lite väl … soppig.