I brukspatron Stålbergs hem förbereder man som bäst julfirandet och väntar hem männen i familjen från staden. Med sig har de dock en överraskning – sonen Helge har förlovat sig och hemför nu sin fästmö, skådespelerskan Ester Larsson.

En skådespelerska! En kvinna som inte bara yrkesarbetar, utan som sannerligen tar plats offentligt, som skamlöst gestaltar fantasier mitt för ögonen på borgarklassen. Kvinnor man gärna går och tittar på, tjusas av – men förlovar sig med?

Ivrig att charma alla flirtar Ester kokett åt alla håll och vinner snabbt över familjens och hela traktens män på sin sida. Med kvinnorna får hon det svårare. Anne Charlotte Leffler gestaltar träffsäkert hur kvinnor ofta bevakar varandra snålast när det gäller att inte kliva utanför normen. Och det är inte svårt att förstå varför. Hur ska de lite trista, tillknäppta borgardöttrarna kunna konkurrera med Ester? Ester som inte har vett eller lust att anpassa sig.

Leffler visste nog vad hon talade om. När hon skrev debutpjäsen Skådespelerskan 1873 gjorde hon det i hemlighet. Hennes make var emot hennes litterära ambitioner, hennes ”skrifklåda”. Pjäsen blev en succé på Dramaten och översattes till flera språk, men nog måste Leffler på ett eller annat sätt ha känt av den ångest med vilken Ester tvingas välja mellan sitt älskade yrkesliv, sin konst, och äktenskapet.

Genom att göra skådespelerskan till pjäsen fokus och motor sätter Leffler också skickligt fingret på hela det skådespel som är kön och klass. Men hjälp mig då bara, ber Ester fästmannen, tala om för mig ”hvilken roll jag ska spela för att behaga dem.” Han är oförstående. ”Du ska inte spela någon roll als, min lilla Ester, du skall vara dig själf.”

I mitt huvud ringer det av en annan, betydligt senare text som tar upp mycket av samma teman, Christina Herrströms Glappet:

- Men hur ska jag vara?
- Var dig själv!
- Men vem är det?

Någon hel människa ryms inte i den snäva kvinnorollen.