Jag antar att de flesta generationer skymtar något romantiskt hos tiden strax innan de föddes. Det man inte har erfarenhet av står en fritt att fantisera om.

Själv föddes jag 1980 och tycks aldrig upphöra att fascineras av 70-talet. Det idealistiska 1970-talet. Exotiskt! Inget var väl mer tabu under tiden jag växte upp än att vilja saker så starkt och uppenbart rakt uppochner som 70-talet. Pinsamt. På 90-talet skulle man ju vara så ironisk att man inte ens själv kunde skala fram vad man egentligen ville. Så slapp man i alla fall skämmas ifall man inte fick det. Tänker jag mig.

Mer 1970-tal än Sara Lidmans pjäs Marta, Marta får man förmodligen leta efter. Marta, Marta vill en väldig massa. Väldigt uppenbart. Pjäsen har undertiteln ”en folksaga” och det i folkets mest rödskimrande betydelse. Den vill gestalta folkets historia berättad för folket, en historia om kamp. Kampen om naturen och kroppen och arbetstiden, om organisationsrätten och om människovärdigheten.

Det är en folksaga med referenslista, och i referenslistan återfinns titlar som ”Arbetarrörelsens genombrottsår i dokument”, ”Handbok i ergonomi” och ”Rationalisering – nyheter och framtidsbehov, referat från LO-konferens om produktionstekniska frågor”. Och är det inte ganska häftigt av en författare – dessutom en så bra författare som Lidman – att ta en hyllmeter sådana källor och göra en lättbegriplig pjäs av dem?

Praktiskt är det också. Bara tre skådespelare krävs för att gestalta hela arbetarrörelsens historia. Marta är … typ Folket, Agnar är typ Facket och Possido är Överheten, det vill säga Kapitalet, Kyrkan, Brukspatron, Alkoholen, och så vidare. På en gång väldigt konkret och abstrakt. Praktiskt. Tre skådespelare, en projektor och en handfull rekvisita. Bara att packa in i en personbil och spela varhelst människor befinner sig.

Visst är det agiterande, om än med Lidmansk språkkänsla och väl påläst. Det är svårt att tänka sig att någon skulle få för sig att spela det här idag. Och ändå – nog kunde det behövas?

Vi glömmer så lätt vår historia, hur förändring uppkommit genom människors handlande, genom människors protester. Hur överjävligt folk har haft det och hur mycket som ändå ändrats, bara de senaste hundra åren. Det är någonting med den där andan. Tänk om vi skulle våga vilja?