”Her life was saved by rock and roll”, sjöng Lou Reed en gång. Vilket uppenbarligen är en metafor; inte kan väl musik faktiskt rädda någons liv?

Musik, påpekar Sacks, är en underlig best. Det är den enda mänskliga konstform som är (nästan) helt abstrakt och ändå får nästan alla människor i världen att känna något; visst kan man sätta ord till musik, visst kan man förknippa musiken med något speciellt, men själva noterna, melodierna, harmonierna och rytmerna har ingen rationell betydelse. Detta är vi förstås medvetna om; Sacks citerar Överherrarna från Arthur C Clarkes Mot nya världar (Childhood’s End): mänskligheten är den enda arten i hela universum som lagt ner så mycket arbete på att skapa något så meningslöst som musik. Och ändå är den överallt; i våra äldsta arkeologifynd, i varenda kultur, i BB-korridorer och ålderdomshem, i krig och kärlek, och den verkar påverka oss på något djupare plan än bara underhållning, djupare än minne, djupare än språk.

Sacks är först och främst neurolog och psykiatriker, men också amatörmusiker. I Den enarmade pianisten samlar han ett stort antal fallstudier om människor med mer eller mindre allvarliga medicinska problem och deras förhållande till musik, från vanlig enkel tondövhet till riktigt svåra fall, och förklarar hur och varför musik påverkar oss. De som tappar förmågan att höra musik som något annat än meningslöst oljud, de som plötsligt grips av en patologisk passion för musik som tar över allt i deras liv, musiker som börjar höra falskt även när instrumenten spelar rent… men också musikaliska underbarn, människor som tappat minnet så fullständigt att de inte kan slutföra en mening utan att glömma hur den började men ändå kan kommunicera genom musik, katatoniker som varit instängda i sig själva i decennier och plötsligt väcks av en bekant melodislinga.

Det är fascinerande historier Sacks berättar, som blir så mycket mer än bara torra redogörelser; både som författare, läkare och musiker kan Sacks komma dem nära nog in på livet för att vi ska få en bild av musikens roll att knyta ihop till synes slumpmässiga intryck till något helt; det blir ofta rent hjärtnypande. Samtidigt är han dock i första hand läkare, och det är det som är hans perspektiv här; musikens roll i terapi, snarare än musikens roll och väsen överhuvudtaget. Han kan göra komplexa medicinska frågor begripliga för en lekman, men det är inte alltid han gör dem relevanta för andra än sina kollegor. Den enarmade pianisten spelar ett vackert stycke, men lite mer komp, intro och refräng hade inte skadat. Men du lär i alla fall få en del motargument till när Överherrarna dyker upp.

Before I heard rock’n'roll, I had no idea there was life on this planet.
- Lou Reed