Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta.

Göran Greiders Vem är rädd för litteraturen? är förstås ingen regelrätt litteraturhistoria alls. Det är en samling essäer, recensioner, artiklar och liknande, som tillsammans tecknar en personlig bild av 1980- och 90-talens litteraturhistoria – och en hel del till.

För övrigt är det en briljant titel, Vem är rädd för litteraturen? Greiders tes är naturligtvis att litteraturen har och måste ha samhällsrelevans. Bland annat går han i försvar för den 70-talets kultursyn som 80-talet tog så hysteriskt avstånd ifrån, men det är inget snävt ”kulturen i politikens tjänst” han går i bräschen för. Det är dels en läsart, ett sätt att ställa frågor kring verken och litteraturen som han själv tillämpar och som klart tillför något till den stora variation av verk han diskuterar. Dels helt enkelt en fråga om tillgänglighet, om alla människors behov och rätt att formulera, tillägna sig och vara med och diskutera sina och andras erfarenheter och möjligheter.

Nå, vad är det för verk han tar upp då? Som man kanske väntar sig läser han arbetarförfattare och skildrare av sociala orättvisor, Kjell Johansson, Per Anders Fogelström, Stig Sjödin, Ivar Lo-Johansson, Dan Andersson och Elsie Johansson. Han grankar Charles Dickens konfliktfyllda klasserfarenheter och Vilhelm Moberg som energisk samhällsdebattör. Han diskuterar vänsterintellektuella som Bertolt Brecht och Rosa Luxemburg.

Han lyfter också fram klassresenären Ulf Lundell, Gunnar Ekelöfs problematiska förhållande till folkhemmet och Lars Noréns till samhällelig förändring. Till de märkligare inslagen hör en fiktiv intervju med Pier Paolo Pasolini, vars självdestruktiva, brinnande politik även jämförs med våldsromantikern Yukio Mishima. Han ifrågasätter deckarnas rykte som samhällsskildrare, han skriver om kulturpolitiken som övergivit arbetarklassens unga och han ger en hjärtknipande skildring av läsande och historieberättande tillsammans med sin lilla dotter.

Vem är rädd för litteraturen? innehåller texter från mellan 1989 och 2001. Innehållsmässigt imponerar den med sin bredd, men upplägget är rent ut sagt knöligt. De tio avdelningarna kallas kort och gott Essäer, Debatt, Essäer, Debatt, Åtta kvinnor, Essäer, Debatt, Kulturpolitik, Essäer och Essä. Seriöst. Tycker man nu genreindelningen är så viktig så vore det rimligare att bara ge varje text en liten undertitel eller definition, och så dessutom tala om var den kommer ifrån. Nu hakar man gång på gång upp sig på formuleringar som ”vi”, ”Jag ska istället läsa upp” och ”det här priset” och måste bläddra till slutet för att kolla vad i helskotta det är man läser. Så onödigt.

Att det dessutom är en smula klumpigt att bunta ihop den minoritet kvinnliga författare som tas upp helt enkelt under rubriken ”Åtta kvinnor” behöver jag väl knappt påpeka. Jag tror faktiskt inte att Göran Greider tycker att kvinnor i litteraturen utgör någon slags parentes, så varför kapitelindela så?

Det gör det bara mer uppenbart att det trots allt är en ibland lite grabbig och för övrigt eurocentrisk litteratur han bjuder på, Greider, och sådant gör mig alltid lite ledsen från vänstermänniskor. (Dock gör mig även saker som att vänstermänniskor beblandar sig med så genomimperialistiska, urkapitalistiska och människofientliga företeelser som tobaksbolag lite ledsen, så man får väl konstatera att mitt förhållande till vänstermänniskor helt enkelt är en smula välvilligt naivt.) Greider kan själv påpeka de här problemen, men genomslaget i hans litteraturval saknas, åtminstone i den här samlingen.

Med den reservationen är Vem är rädd för litteraturen? en trevlig, intressant och konstruktiv skildring av de senaste decenniernas litteraturutgivning och kulturpolitik. Greiders tillämpningar tillför både väntade och oväntade författarskap en hel del, men framför allt tillför de frågor han ställer om litteraturen nygamla perspektiv, diskussionsunderlag och möjligheter till nyläsningar som jag allvarligt tror att vi är betydligt fattigare utan.