Recension

: Den sista konferensen
Den sista konferensen Marc Bressant
2009
Elisabeth Grate Bokförlag
7/10

Rapport från kalla krigets tövädersdagar

Utgiven 2009
ISBN 9789197734769
Sidor 204
Orginaltitel La dernière conférence
Översättare Jeana Jarlsbo
Först utgiven 2008

Om författaren

Den franske författaren Patrick Imhaus, också välkänd diplomat och legendarisk TV-chef för TV5 Monde, har sedan 1990 utgivit fem romaner under pseudonymen Marc Bressant. Under åren 1998-2003 var han också fransk ambassadör i Sverige. För ”Den sista konferensen” tilldelades han 2008 Franska Akademins stora romanpris.

Sök efter boken

Redan på bokens första sida förklarar berättaren Tromelin att han alltsedan sitt inträde i det franska inrikesministeriet ”ständigt vägrat att intressera mig för alla dessa europeiska historier”. Ändå kommer Den sista konferensen att berätta just en av alla dessa europeiska historier. Den som handlar om hösten 1989 då Berlinmuren och järnridån föll och maktbalansen i Europa plötsligt skakades i sina grundvalar. Under några turbulenta månader befinner sig Tromelin, i egenskap av ledare för den franska delegationen, på en konferens i London som ska behandla säkerhet och samarbete i Europa.

Att en historia skrivs av en motvillig berättare är ett bra knep för att få läsarna att bli uppmärksamma, att läsa mellan raderna och att söka efter detaljer som kan bli viktiga längre fram i boken. Som om läsaren faktiskt kunde föra en dialog med berättaren och övertala honom om att engagera sig i sin historia märker jag till min förvåning att jag vill ruska om Tromelin och berätta att han och resten av konferensdeltagarna står inför några historiska månader som kommer att förändra Europas framtid.

För Tromelin innebär detta att vara fransk delegationschef vid konferensen att vara ”fast i en fälla i ett par månader!”. Tromelin längtar till ”soluppgångens land” Japan och kokar av vrede över att kanske inte få posten som fransk ambassadör i Tokyo, ett uppdrag som skulle vara ett perfekt sätt för honom att avsluta sin yrkesbana. För det är en man som börjar närma sig slutet av sin karriär som för dagbok under denna underliga konferens. Hans rika erfarenhet från åratal i diplomat- och ambassadörskretsar märks i dagboksanteckningarna genom de många skarpsynta och humoristiska anmärkningarna som kanske inte skulle fånga den mer oerfarnes uppmärksamhet. Han för dagbok för att själv kunna stå ut i detta helvete som han kallar konferensen, och för att roa sig själv med elaka iakttagelser om konferensdeltagarnas kroppsspråk, uppträdande och inbördes relationer.

En av mina personliga favoritintriger på konferensen är när Tromelin och hans spanske vän Carlos börjar smyga in rumänska citat och ordspråk i sina tal endast för att reta upp den rumänske delegationens ledare Milescu. Det är så otroligt fånigt och barnsligt och påminner mer om några uttråkade killar i åttan som längtar till sommarlovet än diplomatiska förhandlingar på en konferens mitt under kalla krigets sista dagar. Just därför blir det komiskt:

Jag avslutade alltså mitt tal genom att uppmana konferensdeltagarna att ”ställa sig under en rumäns beskydd”. Att den franske delegaten gjorde en så oväntad hänvisning i en sal där alla, såväl kommunisterna som de andra, har lust att dra blankt så fort denna bisarra etniska grupp förs på tal, tystade de enskilda samtalen. ”Därtill en stor rumän”, fortsatte jag. Jag tog den tid som behövdes för att få dem som fortfarande förmådde det att hålla ögonen öppna, sedan kom jag med mitt dräpande citat (…) Varken Milescu eller tvillingen bredvid honom så mycket som blinkade där de satt bekvämt tillbakalutade bakom RUMÄNIEN-skylten. Jag lovade mig själv att ta fram liknande citat så ofta det behövde tills åtminstone en av dem tappade fattningen

Det är inte bara intrigerna mellan ländernas olika representanter och de dramatiska händelserna kring Berlinmurens fall som engagerar mig när jag läser Den sista konferensen. Det finns också en kärlekshistoria. När berättelsen börjar har Tromelin ett oengagerat och glädjelöst förhållande med japanskan Setsuko som bor i Paris. De är med varandra när de inte har något bättre för sig och för gamla goda tiders skull. Deras förhållande blir ännu ett exempel på Tromelins ovilja att leva fullt ut och ta ansvar för sina handlingar. Setsuko visar sig vara en i mängden av yngre japanska kvinnor som för Tromelin representerar det främmande, det andra och det tillfälliga. Men under konferensen uppträder snart den intelligenta och betydligt livligare Zorica som tvingar honom att släppa taget om det förflutna.

I Den sista konferensen samspelar den politiska och privata turbulensen för berättaren i en historia som sakta blir alltmer gripande. Utan att avslöja för mycket kan jag i alla fall konstatera att Tromelin på flera plan utvecklas från en passiv åskådare till en aktiv deltagare. Jag vänder sidorna i allt snabbare tempo och kan tillslut nöjt konstatera att Tromelin kanske trots allt hört min tysta bön att engagera sig i nuet i stället för att spela blasé och betrakta världen på tryggt avstånd.

Ebba Holmberg

Publicerad: 2009-12-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-28 10:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3565

2 kommentarer

Finns det några hemligheter med hur konferenser fungerar, dvs såna konferenser där politiska beslut fattas, som Marc Bressant möjligen kan uppenbara? En tankeväckande recension.

Björn Landström Medlem 2009-12-27 00:23
 

Ja kanske…eller han liksom klär av sammanhanget sin viktighet. Och märkligt nog gör detta att de historiska ögonblicken laddas med ännu mer tyngd. Kanske för att det skapar en möjlighet för läsaren att känna igen sig i deltagarna vid konferensen. Till och med Margret Thatcher blir (en smula) mänsklig.

Ebba Holmberg Redaktionen 2009-12-27 20:48
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?