Lina Wolff debuterar med boken Många människor dör som du som är en samling med tolv noveller som kretsar kring makt, könsroller och sexualitet. Tolv noveller som till en början verkar särskilja sig både till form och innehåll. Historierna berättas från många olika perspektiv. Berättarrösten tillhör till exempel tystlåtna unga tjejer, medelålders män som är rädda för att dö och uttråkade kvinnor i yngre medelåldern.

Wolffs prosa är smidig, men för den delen inte tråkig och följsam, utan gör också tvära kast som kräver en skärpt läsare. Novellerna är ofta strama och välkomponerade och några innehåller levande och klara miljöbeskrivningar som får mitt hjärta att slå snabbare. Särskilt beskrivningarna av Madrid och Retiroparken. Särskilt scenen under kastanjeträdet i novellen ”Krönika över en oplanerad trohet”.

Kvinnorna i Wolffs noveller är påfallande ofta antingen uttråkade och hämndlystna eller psykiskt instabila. I båda fallen försöker de förändra sin situation eller få utlopp för sin ångest genom att försätta sig i situationer som innebär sex och maktspel. Männen i Många människor dör som du är inte lika hämndlystna. De är mer eller mindre apatiska och försöker förgäves följa med i de kvinnliga karaktärernas temperamentväxlingar.

I några av novellerna skildrar Wolff på ett suggestivt och träffande vis hur människor utsätts för grupptryck och skvaller. Bokens längre noveller hinner få en komplexitet som tyvärr saknas i de kortare novellerna, som i mitt tycke snarare bygger på en fyndig idé än verkligen berättar något. Det är i dessa längre historier som det psykologiska spelet mellan karaktärerna blir verkligt spännande. Mycket sägs mellan raderna och miljöbeskrivningar används för att förstärka känslan av instängdhet som präglar hela novellsamlingen.

Även om Wolff med sin debut visar sig vara en skicklig berättare saknar jag en innehållslig bredd. Novellerna kretsar kring liknande situationer utan att egentligen belysa en tematik. De många scenerna med bedövade och olyckliga människor som använder sin sexualitet för att få utlopp för rädslor eller för att dominera sina medmänniskor tröttar ut mig och till slut känner jag mig som en av Wolffs karaktärer: bedövad, apatisk och lite uttråkad.