Handbok för pojkvänner är precis som titeln antyder en handbok för pojkvänner. Nu ska det äntligen bli ordning på förhållandet med hjälp av kommunikation, frågeställningar och handfasta tips från illustrerade tjejer med pekfingret i vädret och flirtigt blinkande ögon.

Peter Eriksson börjar med att berätta att han i den här boken kommer att använda sig av stereotyper, för att det blir mycket roligare då och för att det är en enkel utväg när det inte finns ork, tid eller mod att använda sig av individer. Jag tänker att han i alla fall är ärlig och upptäcker att Handbok för pojkvänner trots allt är ganska rolig. Men förvånansvärt nog också bitvis vettig.

Mycket av det som tas upp i boken är sånt som jag tycker är självklarheter, att killar måste röra vid sin tjej även när de inte har sex, få henne att känna sig vackrast i världen, att man inte hjälper till med hushållsarbetet utan delar på det, att det är viktigt att vara fina inför varandra, att uppskatta, bekräfta, lyssna och prata. Men så var det ju inte heller jag som var målgruppen. Här vänder man sig till killar med du-tilltal och fotbollsmatchen-kan-vänta-ett-par-minuter-jargongen. Det är bokens största nackdel, för om syftet är att föra könen närmare varandra för att vi lättare ska kunna leva tillsammans känns det lite som att bita sig i svansen att skriva en bok som bara är riktad till killar. Då återstår ju halva problematiken.

Jag förvånas inte heller av det oerhört heterosexuella upplägget vilket författaren tycker sig komma runt med meningar av typen ”även par av samma kön kan självklart bråka med varandra om disken”. Inte heller finns det några tendenser till tankar om att ett förhållande kan pågå mellan fler än två parter. Men det var ju roligare att använda sig av stereotyper.

Ett uppslag gör mig riktigt upprörd och det är ett diagram som går ut på hur killar kan säga saker på bra eller dåliga sätt. ”Jag är vrålhungrig” är enligt Peter Eriksson ett rent utav livsfarligt sätt att uttrycka sig på, istället ska man som duktig partner i samtliga exempel istället säga ”Här älskling, ta lite mer vin”. Det gör mig grinig, och det finns inget jag avskyr så mycket som att känna mig grinig, speciellt när det handlar om könsroller och förhållanden. Även om den här sekvensen skulle kunna vara något roligt, blir den inte det i sammanhanget eftersom det här är en bok som tar sig själv på väldigt stort allvar. Då förtjänar även tjejerna att tas på allvar, oavkortat, och inte bli till något som kan mutas och tystas med ett glas vin i alla lägen.

Men ändå, vi har alldeles för mycket statistik, och alldeles för mycket statistik som talar emot oss. Därför tänker jag att vi behöver den här boken, om inte annat för att slippa utsagor som den ovan.