På ett ställe i Dexter Filkins reportagebok från Irak-kriget, Krig utan slut, listar Filkins olika grupper som tagit på sig ansvaret för attentat i landet under ett halvår 2005. De är 103 stycken.

Det Irak som möter marinkårssoldaterna i Evan Wrights Generation kill under den amerikanska invasionen våren 2003 ser lite annorlunda ut. Här finns ganska lite av det sekteriskt organiserade motstånd, det kaos satt i system, den hopplösa vardag av kidnappningar och självmordsbombare som Filkins skildrar. Och så det som kanske är en nyckelscen i den här jämförelsen: hur soldaterna vid ett tillfälle går igenom några krigsfångars id-handlingar och inser att de här männen inte är irakier, utan har kommit till Irak först efter att de själva anlänt.

Den spaningsbataljon som journalisten Wright följer hör till yttersta spetsen av de amerikanska trupper som invaderar Irak från Kuwait och hetsar norrut mot Bagdad. De är specialtränade för att, just det, spana, men deras funktion (vilket de inte själva vet om) är snarare att agera lockbete och lokalisera irakiska fästen genom att helt enkelt dra på sig elden. Att inte dödligheten är större i deras lilla konvoj av Humvees – vare sig ni sett dem på nyheterna eller i tevefilmatiseringen av Wrights bok så vet ni nog att Humvees är terrängbilar långt ifrån stridvagnar – måste närmast betraktas som ren slump.

Det är heller inte i första hand irakiska vapen som dödar och sårar de amerikanska soldaterna i Generation kill. Det är de själva. Eller snarare, en ändlös räcka av misstag, dumhet, klumpighet och ren otur som skulle betraktas som farsartad i ett annat sammanhang. Dålig kommunikation, storhetsvansinniga befäl och en och annan ren utflippning leder till missförstådda order – som när soldater beordras ut och markera minfält i mörkret helt i onödan – bortslarvade förnödenheter och rena missriktade attacker olika amerikanska grupperingar emellan.

Kommunikationsproblemen, personligheterna och hierarkierna kan man på ett plan mycket väl känna igen. Invasionen i Irak skulle skrämmande nog kunna vara vilken dåligt fungerande arbetsplats som helst. Bara på liv och död.

Wright skriver enormt detaljerat och vardagsnära; han är med soldaterna dygnet runt. På ett sätt en i gänget. Han förlorar sömn och glufsar i sig konserver tillsammans med dem och han riskerar livet tillsammans med dem. Han försöker skildra dem på en gång skoningslöst och med respekt och i den mån detta alls är möjligt så lyckas han faktiskt.

Som läsare får man veta en del om soldaternas bakgrund, men framför allt om deras bisarra tillvaro där kamraterna och livsfaran är det enda egentligt stabila i tillvaron. Uppdragen är fullkomligt kafkaeska och ständigt i förändring. Lokalbefolkningen flimrar förbi som flyktingar med döende spädbarn i famnen eller kanske kamelskötare på avstånd. Storpolitiken har förvånansvärt lite med saken att göra.

Generation kill är långt ifrån boken man läser för att få ett helhetsgrepp om Irak-situationen. Det är långt ifrån boken man läser om man vill ha någon rättvisande bild av Irak eller irakier. Det är boken man läser om man vill veta något om den avskärmade, lätt surrealistiska tillvaron i invasionsstyrkan och om de unga, unga män som ibland bara utgör knappnålar eller spännande dödstal för sina befäl på olika nivåer. Som viftas hit och dit som i en omgång Risk.

Det är boken man läser om man vill veta hur ökenvinden känns i lungorna, hur sanden skaver i ögonen, hur man skiter eller runkar eller sover med granater exploderande kring öronen eller vad man småpratar om när man just skjutit sönder en by eller mejat ner ett barn. Det är en levande, närgången skildring av en gemenskap och en mardrömsvardag som förändrar. Människor såväl som länder.