Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9783865216151 |
Sidor | 256 |
Språk | engelska |
Medförfattare | Marie Lundquist, Gerry Badger |
Fotografi är en mångskiftande konstart, eller konstart förresten; låt oss kalla det teknik. Det kan användas för att dokumentera brott eller sälja bilar. Man kan tävla i fotografi eller sälja väggtapeter.
Smolyanskis fotografi är inget sådant. Det är blott fotografi. Han visar oss den omvärld och den vardag som vi gick förbi och inte såg. Han har väntat länge med att visa många av dessa bilder. En del är tagna redan 1952. Det beror antagligen till en del på att han har tagit bilderna för sin egen skull. Det finns inget skryt i Smolianskys fotografi, heller ingen önskan att visa upp en tid, eller att hävda något. Han vill göra fotografi, punkt slut. Ibland bara för njutningen av att finna en form i en solreflex på en vägg. Ibland i upphetsningen över att ha fångat ett människoliv under några delar av en sekund. Bilderna svarar inte på den eviga frågan hur och varför, utan ställer frågan till betraktaren. Vad vi får veta är när och var. Resten lämnas till betraktaren. Det är inte så att vi blir övergivna. Men bilderna kräver att vi lägger till våra egna erfarenheter och värderingar. Det är svårt att släppa tankarna på bildens gåta, den blir som en melodi som man inte kan bli kvitt. Alla bilderna berättar en historia, men vi måste lista ut den själva.
Männen i Smolianskys värld är aktiva, på väg någonstans, kvinnorna väntar på något, håller fast eller är sensuellt blottade. Samma sak här, han vill göra fotografi, inte ställa sig på någon barrikad av något slag. Han kommer inte att förändra världen men han kommer förhoppningsvis få människor att se och tänka själva.
En rock ligger slängd på en bänk på ett sådant sätt att man måste anta att rockens innehavare elegant har glidit ur rocken. Eller också har han gått upp i rök. Eller också är han osynlig och sitter där iförd sin rock. Kungsträdgården, 1956.
En man vid Slussen 1958 håller uppfodrande två fingrar under hakan på en kvinna samtidig som han spänner ögonen i henne. Vi kommer aldrig att få reda på vad det handlar om, men vi vet, vi vet!
En bild från Stockholm 1991 är omöjlig att tyda. Det är bara ett svart hål med kanter. Men vi kan omedelbart känna känslan.
En död fluga ligger i fönstersmygen bredvid ett glas med vatten. Det är 1975 och platsen är Saltsjö-Bo
Smoliansky har fotograferat vardagen, han kallas ibland flanörfotograf. Han har stannat till vid de där små detaljerna som vi andra uppfattar i ögonvrån och inte tänker mer över. Han arbetar i en tradition som nästan är lika gammal som fotografikonsten. Parisaren Eugéne Atget, verksam vid 1900-talets början, skulle ha varit intresserad. Josef Sudek som arbetade i Prag under 1900-talets första hälft. likaså.
Det är vackert, det är stämningsfullt. Jag tror man kan säga, på samma sätt som man säger att man bär en dikt inom sig, att man kan bära en bild inom sig.
Eller varför vara så högtravande; det här är en bok fylld med jävligt fina bilder, nära 300 stycken. Dessutom har Marie Lundkvist skrivit en strålande text om Gunnar Smolianskys bildvärld.. Fotohistorikern och kritikern Gerry Badger placerar i en essä in honom bland de riktigt betydelsefulla europeiska fotograferna.
Publicerad: 2009-07-31 00:00 / Uppdaterad: 2009-07-30 11:37
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).