Diktsamlingen utläst, de guppande raderna – stigande och sjunkande, åtta rader ned till två rader, och så uppåt igen, ett grumligt hav innanför pannbenet. En vattenklocka som versram. Vad är det jag har läst egentligen? Jag vet fortfarande inte om jag kan svara på det. Jag är mest yr.

Vad jag vet är att Camilla Hammarström är en poet som gett ut sin sjätte diktsamling vid namn Klockorna, hela tjugo år efter sin debut 1990. Bara bokomslaget får mig att rygga tillbaka, som kinesiskt silke, med blommor och fåglar på en oskyldigt ljusblå färg.

När jag sedan öppnar boken och börjar läsa de noggrant strukturerade raderna uppstår dubbla känslor: motvilja och fascination. Jag vill inte läsa. Ordrikheten, metaforerna, de högtravande budskapen som tycks vilja nå mig men inte förmår göra så, den hypergenomtänkta estetiken – allt det får mig illa till mods. Är jag läsare nog att tolka en sådan här väv av metaforer, liknelser och dolda betydelsehimlar?

Och samtidigt, ja, det är jag, i lika hög grad som den mest belästa lyrikkritikern kan vara. Varför? Jo, för jag tror inte att Hammarström vill begränsa sin tjocka, ambitiösa och väldigt vackra Klockorna till en beläst litteraturelit, nej, jag tror att hon vill att alla ska kunna hämta någonting ur dess mångfacetterade rikedom, hur mycket man än måste nästla sig in i den ganska avancerade liknelse- och bildvärlden. Det mystiska lockar mig, därför att det ger ett motstånd.

Jag läser att Hammarström inspirerats av de kejserliga klockorna i Den förbjudna staden i Peking. Dessa klockor är bokens stomme och centrala utgångspunkt. Fascinationen inför klockorna och dess auktoritet, dess tickande som psalmstrofer, dess utsmyckning som mänsklig omsorg av tidens materiella bärare, speglas väl. Nästan lite väl utbroderande blir det efter några sidor, mer intressant känns det att se till de större perspektiv som Hammarström väver in – landet Kina och dess hårda gräns mellan lyx och fattigdom, mellan det diktatoriskt kontrollerade och det brutalt urspårade. Här finns bilder för alla skikt i diktaturens Kina: ”De vita metallstängslen liknar spjälsängar./ Ingen kommer här fram! Bara duvorna/ rör sig fritt över asfalten. Vrider sina/ mekaniska huvuden i solgasset.”

Det handlar också om tidens gång för människan som jordisk varelse, dess tickande hotfullhet och dess harmoniska inramning. Det går sakta att läsa, hur raderna grumlas i min blick, jag känner mjuka skvalp, jag följer med, längre och längre in i det svindlande sammanhanget:

Ögonblicket då du faller genom luften likt
en skam. Löjliga överväganden om vad som
är viktigt, vad man borde tänka på innan mörkret
omsluter en: svalkan som strimmar solskenet
och bedrar ledan, doften av kall jord och varma
kronblad på balkongen. Allt det som kommer
vara utan betydelse intill tidens ände.

Det är en ganska ljummen känsla jag får av att läsa Klockorna. Det rycker aldrig riktigt tag i mig, jag undrar om det har att göra med det regelstyrda gungandet eller det stilistiskt högtravande bildspråket. Det går ju att landa i boken, att känna dess mysticism och dimhöljda betydelser, det är rent av riktigt spännande ibland. Njutningsfullt. Men krävs det inte lite väl mycket ansträngning? Hade den inte tjänat på lite tvärare kast, lite mer härs och tvärs, lite mer ”in your face”? Utan att för den skull behöva bryta den estetiska versmallen. Det är vad jag tror, som den ljummet belästa lyrikrecensent jag är.