Sjön är en äventyrlig, pikareskbesläktad liten roman. En sjömansskröna. I korthet: den unge Harry känner sig allierad i den fosterfamilj han växer upp i. Han bestämmer sig för att ge sig ut på sjön. Äventyr följer med pirater, kärlekar och öde öar.

Detta säger emellertid väldigt lite om Sjön. Egentligen är det ingen äventyrshistoria, i alla fall inte i första hand. Den minst sagt rörliga historien framstår som en nödvändighet, en logisk följd av ett ohejdat språk. Historien griper inte tag, man ser den knappt för alla träd – det språkliga ytskiktets prunkande massa. Man möter en text som är blank och massiv. Här i ligger väl romanens spänning. Författaren leker med det schablonmässigt autentiska. Ung man söker äventyr och kärlek, finner – tomhet. Han inser på slutet att gräset inte är grönare på andra sidan, gå inte över floden, etc. Det paradisiska hem han lämnade var allt han behövde, och ifrån detta är han för alltid förvisad.

Men Harrys röst är allt annat än autentisk. Ingen människa bakom. Det gör det hela underhållande på riktigt. Ibland skrattar man. Om den ryske lingvisten och strukturalisten Roman Jakobsons definition av den poetiska funktionen är giltig – att det språkliga meddelandet är riktat mer mot sig självt än mot avsändare, mottagare, kontext, kontakt och kod – då är Sjön poetisk i ordets rätta bemärkelse.

Det tar ungefär en timme att läsa den 83 sidor tunna romanen. Den timmen lämnar väl inga djupare spår, men varför skulle den? Man har roligt, blir lite gladare. Kokar en kopp kaffe, fast man egentligen inte är sugen.