Ståkkålm, 2200-talet. I den demokratiska (läs: styrd av våldsamma gangsters) republiken Hornschtull bor Toff Janne. Där har han bott hela sitt liv, bland ruinerna från det nu mytomspunna antika Svärje, utan att göra något annat med sitt liv än slavarbete, fått stryk, och dövat känslorna med hembränt. Som alla andra som inte tillhör fullmäktiges inre krets gör (fast till skillnad från kvinnorna slipper han i alla fall hora för att tjäna ihop till mat för dagen). Vinden viner genom de krossade fönstren i de hus som fortfarande står, ett ihållande duggregn faller (ingen nu levande har någonsin sett snö), och Toff har fattat ett beslut. Han ska göra något av det mest förbjudna, något som kan ge honom rejäla problem om han blir påkommen. Han ska skriva en bok. Han vet inte om vad, eller vem som skulle vilja läsa den (helst ingen, förstås, det är ju emot lagen), men han måste skriva ner sig själv, fästa sig på papper så att han har funnits. Och kanske få reda på varför det anses vara så farligt med skrivkunniga människor.

Stockholm, 2400-talet. Litteraturvetaren Muham Bentson sammanställer och kommenterar den nyligen upphittade boken från Sveriges mörka tid, ger en historisk bakgrund om det lilla vi vet om vad som egentligen hände där i början av 2000-talet och seklen som följde, och sätter det i förbigående i perspektiv till sin egen tid, där allt återigen blivit mycket bättre och man knappt ens längre kommer ihåg hur illa det kunde bli.

Genom hela boken följs de åt, Toff och Muham, medan Toff och hans få vänner tvingas fly och handlingen rör sig från Ståkkålms kåkstäder genom det återigen skogsbevuxna Svärje till det förlovade landet, Bassebeck, där det sägs finnas både kunskap och möjligen rentav en väg till den mytomspunna kontinenten. Toffs berättelse börjar tveksamt och haltande, men allteftersom han får mer att säga, fler sätt att säga det och mer att slåss för blir historien mer driven. Tyvärr inte nödvändigtvis bättre, för någon stor stilist blir han givetvis aldrig, och vi tillåts heller aldrig riktigt glömma att här finns en tredje berättare också: Kalle Dixelius. Kalle Dixelius är född på 1970-talet och bor i 2000-talets Stockholm, precis som sina huvudpersoner skriver han hela tiden från sin egen horisont och för sin egen tid, och även om det nog inte är meningen att vi ska tänka på honom så är det hela tiden hans röst som slår igenom och hans ganska trubbiga satir mot 2000-talets samhälle och medier som dominerar. Och det blir på bekostnad av hans karaktärer som ofta är lite för upptagna med att släppa referenser till urgamla folkvisor (”Vill ha dig”), legender (Star Wars) och litterära mästerverk (Nick Hornby) som alltid kommer från samma 30-40 år i mänsklighetens historia för att deras egen tid ska bli helt levande. Än så länge är ju litteraturen inte förbjuden, och om man vill göra det så här övertydligt att det man skriver egentligen handlar om ens egen tid, varför inte helt enkelt skriva om sin egen tid?

Det finns inget som gör mig så förbannad som när nån snackar skit om den gamla tiden. Det finns de som inte tror på allt, eller som tror sig veta att det inte alls var så bra som det var. (…) Folk tar ju livet av sig hela tiden utan att nån bryr sig. Folk blir våldtagna i varenda buske varenda kväll i Hornschtull och överallt i Sverige. Det är bara så det är. Att nåt så högtstående som en [2000-tals]tidning skriver om nåt så vanligt som ångest och våldtäkt, visar väl att det var ett samhälle som står tusentals mil över vårt?

Svensk genrelitteratur har fått ett rejält uppsving på senare år, och Toffs bok är väl egentligen inte ett dåligt tillskott till den; i sina bättre stunder ekar den lite klassisk 70-talsdystopi à la en mer lo-tech George Johansson, och visst är det inte svårt att fortsätta vända blad. Men i sitt försök att bli en svensk Fahrenheit 451 eller Vi räcker den inte riktigt till, trots en slutknorr som får mig att haja till och fundera lite över ordens makt. Ett postapokalyptiskt Sverige där litteraturen varit död i 200 år hade nog kunnat vara stolt över en Toff Janne; men även om Dixelius har ett bra upplägg och inte gör bort sig helt så har han än så länge mycket tuffare konkurrens än sin huvudperson, och även om den har charm så säger Toffs bok egentligen ingenting som inte andra redan sagt bättre.