När evolutionsteorins fader, Charles Darwin, satte sig ner för att skriva sin självbiografi – mer för att hans barn skulle veta vad han gjort och tänkt än för att han trodde att någon utomstående kunde vara intresserad – var han 67 år gammal. Han hade rest jorden runt, han hade mött eliten av 1800-talets engelska tänkare, han hade gett ut ett stort antal böcker, varav åtminstone två fortfarande anses som milstolpar 150 år senare, och revolutionerat vetenskapen i allmänhet och biologi i synnerhet.

Efter att ha gjort allt detta fick han ihop 120 sidor självbiografi, varav nästan hälften handlar om hans barndom och uppväxt.

Självbiografi varken är eller försöker vara det slutgiltiga ordet om Charles Darwin. Vill ni veta rena, objektiva fakta om de viktigaste delarna av hans liv, om kontroversen runt hans verk, om evolutionsteori eller biologi, så finns det nog mycket bättre böcker att läsa. De han faktiskt skrev för att övertyga någon, till exempel, eller någon av de många böcker som skrivits i ämnet efter hans död. Nils Uddenbergs mycket läsvärda förord gör nog faktiskt ett bättre jobb att sätta Darwin i perspektiv än han själv gör. Nej, Darwin själv skriver helt enkelt ner en kort sammanfattning av sitt liv från födsel till ålderdom, i ordning, utan att dröja vid smärtsamma erfarenheter eller lägga större vikt vid någon del än någon annan; han skriver nästan lika mycket om hur han pallade äpplen som barn som om sin världsomsegling på Beagle (den senare har han ju redan skrivit om, så som den vetenskapare han är hänvisar han helt enkelt till den boken).

Det man får ut är inga skandaler, ingen polemik, inget om vad som fick honom att vänta 20 år med att publicera sina resultat; bara en rätt charmig, om än knappast rafflande inblick i hur författaren tänkte och såg på sig själv. En ganska ödmjuk gubbe som är nöjd med det han åstadkommit och som nu mest vill katalogisera maskarter under den tid han har kvar. Enstaka gånger blir han mer personlig, till exempel när han talar om sin (brist på) religiösa tro eller sitt slaverimotstånd; men för det mesta redogör han på sin höjd kortfattat för sina erfarenheter och tankar, inte för att övertyga någon utan mest som den mest naturliga sak i världen.

När jag har funnit att jag gjort ett misstag eller att mitt arbete varit ofullkomligt, när jag har blivit utsatt för besk kritik och till och med när jag har blivit prisad till övermått så att jag har skämts, har det alltid varit min största tröst att säga till mig själv hundratals gånger: ”Jag har arbetat så hårt och skickligt jag kunnat, och mer än så kan ingen göra.” Jag minns hur jag i Good Success Bay i Eldslandet tänkte (och jag tror jag skrev något liknande hem) att jag inte kunde använda mitt liv på bättre sätt än till att lämna något bidrag till naturvetenskapen. Det har jag gjort efter bästa förmåga. Kritikerna må säga vad de vill, men den övertygelsen kan de inte ta ifrån mig.

Kanske är det det nyttigaste med att ge ut Darwins egen bild av sig själv i dessa tider när han av något skäl återigen håller på att bli lika kontroversiell som för 150 år sen: som han ser det hade i princip vem som helst som hade tid, ork och sinnelag att titta tillräckligt länge på fakta sett detsamma som han. Det var väl ingenting särskilt med det.