Borden på uteserveringarna på Campo Santa Margherita står tätt, tätt. Så tätt att det enda gör att det går att skilja det ena caféet från det andra är färgen på stolarna. På nästa servering, på bordet bredvid mitt, sitter några unga killar och pratar med caféets ägare. De pratar fotboll, så mycket förstår jag. En tredje kille kommer och slår sig ner. Han har just varit i bokaffären och visar lite stolt upp sitt inköp, Roberto Savianos Gomorra. Han är förväntansfull, säger något i stil med att man har ju hört så mycket om den, jag bara måste läsa den. Och inom några minuter har han slagit upp den och försjunker i läsningen. Helt uppslukad, helt avskärmad från konversationen runt bordet och från stojet på torget.

Italien verkar inte kunna få nog av Saviano. I varje bokaffär jag besöker, i varje stad så finns den där, strategiskt utplacerad vid kassan eller bordet närmast ingången. De böcker som pushas hårdast är den, och Dan Browns Änglar och demoner. Filmen har just haft premiär och det skrivs mycket om den, och om kritiken från katolska kyrkan.

Själv var jag inte överdrivet imponerad av Gomorra. Jag vet inte om det har med översättningen att göra (den kändes lite skakig) men språket kändes överlastat med extremt pretentiösa och obegripliga metaforer, lite som att Saviano försökte vara någon han inte är, en journalist som enträget försöker skriva som en författare men inte riktigt lyckas. Den röda tråden var, tja, väldigt vag.

Det fanns ingen struktur, utan det som fanns var ett oändligt uppradande av namn och platser och händelser. Ingen tanke fullföljdes riktigt, just när det började bli intressant skiftade fokus till någon helt annan person, med märkligt stereotypa personbeskrivningar som mest gick ut på att förklara varför något fått ett visst smeknamn. Mycket kändes som folklore, i meningen lite lätt romantiserande eller brutaliserande bilder som är en del i en legend, en legend vars syfte varit att få personen ifråga att framstå som extremt farlig. Och alla dessa legender levererades som att det skulle vara den absoluta sanningen, utan någon form av källkritik. Det och det lite bisarra intresset för olika personers magproblem och de ganska ingående beskrivningar av nämnda magproblem och dess följdes för omgivningen…

New York Times utnämnde Gomorra till en av de 100 bästa böckerna 2007. Och innehållet, namedroppandet, är uppenbarligen livsfarligt. Saviano lever med livvaktsskydd och under dödshot från camorran. Förståeligt, med tanke på att det han säger inte tidigare har sagts högt, eller åtminstone inte tillräckligt högt. Ingen har på samma sätt ritat upp linjerna som förenar camorran med modeindustrin, med politiken, med den offentliga upphandlingen. Ingen har, på ett lika uppmärksammat sätt, skrikit ut det han skriker.

Som sagt, Italien verkar inte kunna få nog av Saviano. Alla läser, diskuterar, har läst. Men frågan är om allt detta läsande kommer leda till någon förändring? I ett land där den enda som (i alla fall offentligt) ifrågasätter premiärministerns utnämningspolitik (skönhetsmissar och diverse modeller på ministerposter och som kandidater till Europaparlamentet) är dennes hustru? I ett land där ingen frågar sig hur det kommer sig att samme premiärminister gått till val på att lösa sopfrågan i Neapel och lyckats, åtminstone delvis, där alla andra misslyckats. I ett land där premiärministern ändrar lagar för att undkomma korruptionsåtal och ändå blir omvald? Men om läsandet övergår i handling vid valurnorna, det är då Saviano blir riktigt farlig.