Det är något rastlöst över min läsning av Om jag glömmer dig blir jag en annan. Kanske har det med mig att göra, för att det är vår och ljus och miljoner intryck och saker att uppleva, men jag tror inte att det handlar om bara det. Jag får helt enkelt inte ro och koncentration i Ida Lindes nya bok.

Om jag glömmer dig blir jag en annan består av två prosatexter, en om en häst och en om en morfar. Och så relationerna mellan hästen och ryttaren, mellan morfarn och barnbarnet. Det är ett knappt och sparsamt språk som lämnar och blir kvar. Men det är inte i sammanhangen och handlingarna jag blir kvar, jag saknar berättelserna och viljan att berätta dem. Trots att Ida Lindes språk i debuten Maskinflickans testamente är väldigt episkt tycker jag att det kommer mer till sin rätt där i lyrikens uppbrutna rader. Därför försöker jag bli kvar i de små, små meningarna och fraserna i det som varar kort och blir det emellanåt. Det är spillror av liv och kärlek och död och svek och att inte kunna förstå. Det där som är så stort och så litet ändå. Det som betyder något.

Den första texten handlar om Sonja som är världens bästa hopphäst, men sen vägrar hon vid vattengraven på en tävling och ryttaren söker hjälp hos drottning Kristina, som är den bästa hopptränaren i landet. Insprängt bland ryttarens tankar och upplevelser finner jag citat från drottning Kristina, tyvärr upplever jag det mest som konstruerat eftersom tonen i citaten skiljer sig så mycket från tonen i den övriga texten. Vilket leder till att jag gång på gång trillar ut ur berättelsen. Men jag gillar ryttarens röst och hängivenheten i den.

Sonja slutade tro på det mitt i. Förväxlade sig med Svala. Att det bara var på låtsas. Eller att publiken skulle uppfatta det som på låtsas. Det skrämde henne. Kände den totala samhörigheten med henne först då. Vi två var lika rädda.

Den andra texten handlar om hon och hennes morfar, hur allt plötsligt förändras när morfarn åldras, hur hon blir den som upprätthåller ordningen och han den som behöver tas om hand. Hur allting ändras och går runt. Det är en fin beskrivning av åldrande och ansvar och små detaljer. Däremot blir den aldrig personlig och jag tänker att en sådan allmängiltig berättelse inte behöver vara personlig, att den kan träffa rätt ändå. Men jag hittar inga argument till varför jag ska läsa just den här berättelsen.

Jag har ett stort blödande sår på benet och vi har inga bandage.
Då måste du dra upp byxbenet. Klarar Kapten värmen?
Jag klarar allt, säger hon.
Han river av en bit vitmossa och drar upp byxbenet och pressar mossan mot såret som om det fanns.

Därför har jag kvar känslan av att levnadsödena inte berör mig när jag läser. Jag vill inte veta hur det går för dem, vad som händer, vem som överlever. Jag kommer inte nära, inte ner på djupet. Därför förblir behållningen av texterna enstaka rader och meningar som håller bäst om de får stå för sig själva, uppbrutet från sitt sammanhang. Några av dem är så starka, som titeln, att jag skulle vilja klistra dem på kylskåpet och läsa dem varje dag.