Ray sitter i fängelse och deltar i en skrivarkurs. Berättelsen han skriver för att imponera på läraren Holly handlar om Danny, en luttrad Manhattanbo som hamnar i trubbel och måste fly till ett oidentifierat europeiskt land för att besöka sin rika kusin Howard som köpt ett slott. Howard har en storslagen men luddig vision om att det stämningsfyllda slottet ska bli en tillflykt för moderna människor som vill återknyta kontakten med sin fantasi, som vill leva på gränsen mellan dikt och verklighet. Ganska snart uppstår ett drama mellan Danny och Howard, Howards fru Anne och hans högra hand Mick – allt under överinseende av slottets forna härskarinna, den spöklika baronessan som vakar från sitt torn. Upplagt för en psykologisk thriller med övernaturliga inslag.

Ett av omslagscitaten på den svenska upplagan av Slutna rum lyder ”en av de där böckerna som påminner dig om varför du älskar att läsa”. Mer korrekt uttryck: ”en av de där böckerna som inte kan sluta påminna dig om att du läser”. Då och då, mitt i Dannys berättelse, kommer berättaren in som ett ”jag” och kommenterar sin egen text, för att förklara motsägelser och reda upp missförstånd. Det är lite roligt men förmodligen inte så originellt som författaren själv tycker att det är.

Det psykologiska inslaget i Slutna rum består i att läsaren frågar sig om huvudpersonen är galen eller inte, ett ganska klassiskt grepp. Det mest intressanta är frågan om sambandet mellan Ray och Danny. Är de samma person? Större delen av Slutna rum är ganska tråkig, därför är det skönt att berättelsen får fart i den sista tredjedelen då alla trådar knyts ihop. För på gott och ont är detta en sådan roman, där behållningen ligger i det lite överraskande slutet där det visar sig att alla inte var vilka de utgav sig för att vara. En klassisk psykologisk thriller, med andra ord.