Recension

: Alba
Alba Kristina Hård
2009
Kabusa böcker
/10

En tudelad dystopi

Utgiven 2009
ISBN 9789173550932
Sidor 234

Om författaren

Kristina Hård debuterade 2009 med science fiction-romanen Alba och har senare utkommit med Himalayabreven. 2014 kom Kleptomania, den första boken i serien Arvet efter Kaiser. Hon är bosatt i Lund tillsammans med sin familj.

Sök efter boken

Alba är en bok som det är svårt att inte skriva två recensioner om. Båda fokuserar på romanens dystopiska karaktär. I den ena ligger huvudvikten på människosläktets oförmåga att börja källsortera och komma över sin koloniala hunger och i den andra riktas istället uppmärksamneheten mot människosläktets oförmåga att sluta gestalta kvinnor som hjälplösa våp vars lycka/framgång/öde är beroende av vilken man som agerar förmyndare åt dem.

Rymdkolonialism
Betyg 7

Som barn var jag en extrem periodare – ibland var det dinosaurier som tog upp all min tid, en gång var det Titanic och jag minns en period då jag hade en stark fascination för Abba (mer själva fenomenet än musiken). En av de perioder som jag minns allra starkast är den som vi kan kalla för vad-coolt-att-universum-är-oändligt-jag-kan-inte-sluta-tänka-på-det-perioden. Det är i huvudsak fascinationen för rymden som har följt med till vuxen ålder och fortfarande kan jag bli totalt uppslukad av himlavalvet en stjärnklar natt. Och det var, passande nog, en sådan natt som jag läste ut Kristina Hårds debutroman Alba.

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Alba som tillhör en expedition som har gett sig ut på en resa till ett främmande solsystem för att undersöka en av planeterna i där. Planeten i fråga är väldigt lik vår egen, så till den grad att expeditionen snart upptäcker att även den främmande planeten bebos av människor! Expeditionens uppgift är att undersöka allting från gräset till bergarterna till människorna. Målet är att de ska samla in så pass mycket information att de till slut ska kunna ta kontakt med invånarna utan att det uppstår några problem. Det är vad expeditionen tror i alla fall. Världssamfundet, som styr på jorden och som för längesedan har sugit ut de sista naturresurserna från den och nu letar efter andra platser att exploatera, visar sig ha andra planer. När detta börjar klarna för expeditionens medlemmar uppstår det konflikter dem emellan som sakta men säkert börjar att slita isär gruppen. Den stora frågan är om de ska agera utifrån Världssamfundets intressen eller om de ska försöka skydda den oskyldiga kultur som frodas på den nya planeten.

Hårds debutroman väcker, förutom den nyss ställda, också många andra frågor. Frågor som rör samspelet människor emellan, frågor som rör kärlek och vetenskap, men också en mer övergripande fråga. Hur långt får egentligen kolonialismen, via startspurten på 15-1600-talet, Englands herravälde under 1700-talet och vårt utsugande av naturtillgångar och arbetskraft från tredje världen, gå? Kommer vi att tillåta det att gå så långt att vi likt våra förfäder kommer att slakta och plundra för att vi ska kunna breda ut oss än mer? Kommer vi verkligen att ödelägga nyfunnet liv på andra planeter för våra egna intressens skull? Hård överlämnar svaren till läsaren själv, och Alba blir därmed en sci-fi-roman som man efter läsningen bär med sig länge.

Kvinnor som hatar kvinnor
Betyg 1

Kristina Hårds debutroman Alba handlar på ytan om en expedition som reser till en planet i ett avlägset solsystem för att undersöka livet som har uppstått på den. Planeten visar sig vara väldigt lik jorden, där finns till och med människor, och Kristina Hårds kvinnosyn visar sig vara väldigt lik en konservativ dumgubbes.

Det här är egentligen en rätt så bra bok som väcker många intressanta frågor om hur vi människor egentligen är beskaffade och hur långt vi är villiga att gå för att tillfredsställa våra egna behov. Men de här intressanta och viktiga frågorna hamnar i romanen i skuggan av Hårds fantastiskt pinsamma kvinnosyn. Karaktärerna är överlag rätt så stereotypa, men när man ska göra en Flugornas herre, fast med vuxna och ute i rymden, förstår jag att man måste ha något endimensionella karaktärer för att få fram sin poäng. Vad jag inte förstår är varför huvudpersonen Alba är den mest mesiga, osjälvständiga och patetiska kvinnliga karaktär som jag har stött på på riktigt länge.

Alba har inga egna planer på vad hon ska göra med sitt liv, hon låter sig styras av den mycket äldre mannen Nielsen som har gjort henne till den hon är genom att diktera hennes utbildning, umgänge och fritid. När hon äntligen bryter sig fri från honom är det istället den handlingskraftige Xavier som styr hennes liv. Alba är för dum för att utföra några egentligt viktiga forskningsuppgifter, Alba är för svag för att kunna gå själv (hon blir buren och ledd löjligt många gånger i boken), Alba är för liten och vek för att kunna gå runt i de omgivande skogarna själv. Vad hon än gör måste hon ledsagas av en biffig eller rik man som lotsar henne genom den hårda verkligheten. Alba, som säkerligen hade kunnat bli en spännande och dynamisk karaktär, blir ingenting annat än en liten bitch som passas från sugar daddy till sugar daddy. Usch och fy.

Textutdrag (Visa/göm)

Nina Saric

Publicerad: 2009-03-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-02 17:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3238

5 kommentarer

Väldigt intressant att du kan lyfta och begrava samtidigt.
Efter din beskrivning av Alba som kvinna har jag tappat lust att läsa boken men den första biten låter bra.
Bra gjort!

anon ceca Oregistrerad 2009-03-10 11:11
 

Jag har också läst Alba och fick inte alls samma uppfattning av Alba. Jag tycker snarare att Alba är en opportunist som utnyttjar de båda männen för att komma dit hon vill. Jag ser henne inte som svag utan istället hård och känslokall. Medan båda männen verkar ha väldigt starka känslor för henne, är hon hela tiden känslomässigt distanserad.
Jag rekommenderar boken varmt, och tycker att din första recension var väldigt bra!

Linda Oregistrerad 2009-03-12 00:05
 

Ännu en recensent som inte kan hålla isär romanfigurer och författare. Att påstå att de förstas beteende på något vis motsvarar den senares kvinnosyn är inte bara befängt, utan direkt okunnigt. Särskilt om man väljer att helt och hållet fokusera sin analys enbart på en av de kvinnliga karaktärerna och bortse fullkomligt från de andra. Var är Zoë, Eva och Mira, tre andra kvinnliga medlemmar av expeditionen, i allt detta? Deras relation till de manliga medlemmarna skiljer sig ju markant från Albas. Är det inte önskvärt, eller snarare nödvändigt, att se även till dem innan man kastar ur sig så tunga värdeomdömen som ”konservativ dumgubbe”?

Nej, att läsa in kvinnohat i sammanhanget, bara för att just huvudpersonen inte möter ens egen idealbild av vad en kvinna ”bör” vara, visar mer på en osund besatthet hos recensenten än någon faktisk brist hos författaren.

Men, Nina, för att vara helt rättvis så måste jag hålla med Linda. Den första delen av din recension, där du faktiskt höll dig till vad boken handlade om utan att projicera, var både välformulerad och genomtänkt. Den ska du ha all ros för.

Jörgen Oregistrerad 2009-03-15 14:09
 

Jag tyckte inte heller att Alba var ett våp. Jag fick snarast intrycket att Kristina Hård ville visa hur jävligt det kan vara att behöva förlita sig på andra för att ta sig någonstans. De enda gånger som hon beskrivs som hjälplös är ju när någon av männen beskriver henne, med repliker som dryper av omedveten sexism, och när någon av de högutbildade kvinnorna beskriver henne, med repliker som dryper av klassförakt. Så jag skulle säga att Hård beskriver kvinnoförakt snarare än förespråkar det.

Olov L Oregistrerad 2009-05-22 07:50
 

Jag har just läst Alba. Gestaltningen av personen Alba är djup, intressant och samtidigt genomgående oförutsägbar. Karaktärsporträttet är i min mening otroligt välbalanserat. Visst väcker det många frågor, hon är lång ifrån perfekt, men det är författarens suveräna rätt att själv välja vad eller vem man skriver om. Livet är inte perfekt. Man kan välja att skriva om skurkar, man kan skriva om mansgrisar, man kan skriva om precis vad man vill. Att få följa den komplexa och svårdefinierade personen Alba är långt mycket mer spännande än något personporträtt man kan läsa i Stieg Larsson böcker.

Jag tycker att del 2 av reciensionen gick väl långt här och formligen attackerade en helt ny Svensk SF-bok på ett lågt och direkt omotiverat sätt. Nästan så man känner likheten mellan Ninas egen svaghet och den svaghet som så spännande beskrivs i personen Alba. Fundera på den du.

Alba erbjöd för mig sträckläsning och den första SF-roman jag läst på många år som hindrat mig från att släppa boken innan jag läst klart. Boken är våldsam, bitvis mycket mörk, men allt hänger ihop i ett äventyr som självaste Heinlein hade uppskattat. Det är jeg helt säker på. Jag kan bara hoppas att författaren fortsättningsvis väljer att skriva SF av världsklass, och fortsätter att återge komplexa personer utan att styras av normer, etik, trender, politisk korrekthet. Alba är ren och skär underhållning. Nu väntar jag på filmen!

Thomas H Oregistrerad 2009-06-07 19:17
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?