Jag var beredd att älska Sista berättelsen om oss genast när jag fick den i handen, inte för det platta fotografiet på unga killar och träd eller för intrigen som lyfts fram på baksidan, utan för titeln. Det är något med den som väcker något hos mig. Något med att fortfarande vara ganska ung, men att veta att det inte kommer att vara speciellt länge till. Men jag lämnar boken utan att den där känslan av att något vaknar kommer tillbaka.

Visst dras jag in i handlingen, där är bokens jag, Mattias som läser biologi på universitet tillsammans med sin flickvän Hanna, fritiden ägnar de åt Fältbiologerna och all skog som behöver räddas. Trots att bokens gestalter kämpar för miljön som är ett globalt världsproblem upplever jag att världen som Mattias och de andra rör sig i är väldigt liten. Mattias pappa forskar på samma universitet, seminarieläraren är med i samma miljöaktioner och Mattias barndomsvän Mattias kommer helt plötsligt förbi på oväntat besök. Det är i denna lilla värld som boken utspelar sig och trots att den utger sig för att handla om kärlek, vänskap och skuld blir inte perspektivet större.

Kärleken kretsar kring Hanna som är en tjej med mycket humör som gärna vill vara i centrum av världen och får ilskna utbrott när allt inte går hennes väg. När Mattias hanterar dessa genom att helt enkelt vänta och låta Hanna bli på bättre humör börjar jag tröttna och tycka att han är en mes. Hanna vet exakt vad hon ska göra och bråken avslutas nästan alltid med förutsägbara och alldeles för korta sexbeskrivningar som mest känns som ett desperat försök att behålla läsaren. Skildringen av vänskapen med Mattias är mer intressant och det är också han som är textens du. Anledningen till att Mattias och Mattias bröt sin vänskap en gång i tiden var förstås att de blev kära i samma tjej. Vad som egentligen hände med Emma känns som en viktig del av berättelsen eftersom den händelsen har påverkat både Mattias och Mattias och vilka val de gjort. Skuld är en stark känsla, och det är den bokens jag brottas med. Han upplever att han svek sin vän och han vet inte hur han ska kunna gottgöra detta. Det blir någon form av maktkamp i alla relationer som bokens jag involverar sig i och den sätter honom i det underläge man lätt hamnar i när man vill vara alla till lags. Men skuldfrågan dras ytterligare ett varv när intrigen tätnar och relationernas bärighet testas och det tidigare sveket glöms av med ett lamt förlåt.

När olyckan är ett faktum och allt omkring Mattias rasar rusar skuldfrågan återigen upp. Och visst våndas jag med Mattias och tycker att hans öde är olyckligt. Mot slutet kommer han fram till att all världens miljöproblem aldrig kommer att gå upp mot dem man älskar och där får boken tillbaka sin trovärdighet. Men det känns ändå som att det är ett lätt grepp att som författare ställa till med så mycket som möjligt bara för att få läsaren berörd. Tyvärr tycker jag att det snarare får motsatt effekt och trots att boken tar upp ämnen som är lätta att relatera till och känna för bränner det inte riktigt till och berättelsen blir aldrig angelägen. Istället blir det mest bara en bok som avhandlar för många stora ämnen och försöker berätta för många historier samtidigt.