När Calle var liten hittade han sin pappa död på golvet i köket. Nu är han tonåring och farmor hamnar på sjukhus och Calles värld stannar. Obearbetade känslor och sorg knackar på och vill in igen, och det blir snudd på omöjligt att sköta vardag och skola. Hålet i mörkret är tjejen som flyttat in i lägenheten bredvid, hon med stora röda halsduken.
Ett litet hål i mörkret är skriven i korta stycken, i brottstycken, gestaltande. Ingrid Olsson visar upp Calles sorg i hur han beter sig, inte i hur han formulerar det (för det gör han inte). Kärleken till farmodern ligger stark genom hela boken, och kärleken till marsvinstokiga lillebror Örjan också. Men ännu mer sorgen, mörkret, det där outsägligt ledsna som ändå aldrig riktigt skrivs ut.
Jag går till bron.
Stannar på den högsta punkten. Vinden får regnet att piska in under huvan.
På andra sidan vattnet lyser och blinkar det.
Jag tar tag om räcket och hänger mig ut. Tittar ner i det svarta.
Det som bara fortsätter och fortsätter. Utan botten.
Jag imponeras inte lika mycket av Ett litet hål i mörkret som jag gjorde av föregångaren Betong fjäril betong. Jag misstänker dock att det till stor del beror på att jag blivit mätt på den här korthuggna stilen. Den har sina definitiva poänger, men jag har läst för många och vill ha mera text, fler ord.
Ingrid Olsson har dock skrivit en fokuserad bok om precis det som titeln säger: ett hål i mörkret. Och om mörkret och styrkan i det.
Publicerad: 2008-11-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 22:16
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).