Gudrun är en medelålders kvinna som åldrats i förtid. Hon är dessutom en kvarleva från ett annat decennium då husmödrarna hade städhuckle. Gudrun lider mycket, hon lider av renlighetsmani och är överhopad av husmoderstips samt är ett stort fan av rabattkuponger. Samtidigt är hon urbilden av en white-trash morsa, har ständigt en halvrökt fimp i mungipan och en vinslatt gömd inte allt för långt borta.

Gudrun lider ännu mer, hon lider av dålig självkänsla, en undertryckt vrede, ett grått sjok av understimulation, avsaknad av uppskattnig och en glåmig bitthet gentemot alla de krav som ställs på henne. Alla röster som säger till henne vad hon borde; Var mer festlig!, Kom och lägg dig!, Mat!, Sträck på dig!

Ett visst släktskap finns med Liv Strömqvists bittra, ironiska svar på det patriarkala samhällets alla små vardagsdetaljer, liksom med Joanna Rubin Drangers "Fröken livrädd". Gudrun är visseligen rädd och känner sig värdelös och strör dräpande kommentarer runt sig, tyvärr förblir hon ändå mest av allt en bitter kvinna med krämpor och värk. En kvinna utan handlingskraft, som väntar och väntar och vantrivs och vantrivs och ibland ger sig ut på puben för att jaga bort tristessen iklädd allt för urringad blus och vinröda läppar.

Jag saknar de små glimtarna av självförverkligande. Det skulle vara skönt att se Gudrun själuppblåst och godmodig, skrytsam och överlägset raljerande. Riktigt jävla förbannad, det kan hon väl få bli efter några glas vin åtminstone? Men nej, boken igenom tyngs Gudrun av samvetskval och dammråttor, självdestruktivitet och mesighet. Hon vågar inte stå upp mot sin mamma, inte be sin man om sex, inte säga upp bekantskapen med sin enda väninna som hon föraktar.

Gudrun är snäll. Gudrun är tråkig. "Gudrun" är en ganska osmickrande nidbild av medelålders kvinnor. Det mest spektakulära Gudrun gör är att gå hem med en annan man på fyllan, förfalska rabattkuponger eller åka ett par varv inne i torktumlaren för att som hon säger: "Vad gör man inte för att bli lite omtumlad".

Gudrun är helt enkelt ingen bra förebild. Hon reder såser, men inte sig själv. Som bäst är "Gudrun" då ångesten och förortens grå betong får tala utan bittra kommentarer. Då Gudruns hjärna gestaltas som ett tomt rum, eller då den tvärtemot är som Solna Centrum veckan före jul. Och ibland, visst ibland överraskar ändå Gudrun. Då är hon arg, då kan hon ta upp sin pistol – men aldrig så att någon får se det.