Haijbyaffären hör onekligen till 1900-talets stora svenska skandaler. Inte bara för att Kurt Haijby sade sig ha haft ett förhållande med självaste Gustaf V i en tid när alla uttryck för homosexualitet var i lag förbjudna, utan framför allt för de medel hovförvaltningen och polisledningen tycks ha tagit till för att göra sig av med problemet. Haijby fick stora summor pengar, sattes på sinnessjukhus, skickades till Nazityskland och fängslades av Gestapo, kom tillbaka, fick mer pengar, gav ut en självbiografisk nyckelroman som av ett eller annat skäl aldrig nådde allmänheten, åtalades och fängslades för utpressning och tog så småningom livet av sig. Ingen romanförfattare kunde gärna fantisera ihop något mer spektakulärt.

En roman har det i alla fall blivit, i juristparet Ebervall/Samuelsons tappning, och exakt var gränsen mellan fakta och fiktion går är som vanligt inte lätt att veta. En spännande historia är det ju onekligen, en sanslös kollision mellan moderna och urgamla världar, mellan folkhemsyta och dunklaste övergrepp.

Paradoxalt nog är det svårt att sätta fingret på om verklighetsdoserna blivit för stora eller för små. Ibland vill författarna undervisa i historia så till den grad att replikväxlingar slår över i rent faktastaplande. Dialogen siktar uppenbarligen på att vara tidstrogen men resultatet blir ofta lätt märkligt, stolpigt och putslustigt. ”Vet grevinnan, jag slår till!” och ”Kära grevinnan! Inte behövs det!” heter det, som i någon sorts pilsnerfilm i noir-tappning. Kungens språkliga egenheter skrivs genomgående ut i stil med ”jag hav orrdnat det häv” och oavsett om talspråket rent objektivt sett är realistiskt eller ej, blir känslan det förmedlar mest skruvad.

Det delvis sammanlänkade problemet är bristen på sympatiska karaktärer. Återigen möjligen realistiskt, men svårt att som läsare riktigt få fäste i. Det är visserligen intressant att Haijby själv knappast framställs som något renodlat överhetens offer, men hans agerande görs inte heller särskilt begripligt och om hans bakgrund som fiskhandlarson och enkel Johansson avslöjas i princip ingenting. Istället kastas vi direkt in i slösaktig hybris av närmast manodepressiva dimensioner, och mycket klarare än så blir det inte.

Haijby är storhetsvansinnig, storvulen och girig, kungen dekadent och feg och tidens likhetstecken mellan homosexualitet, pedofili och allsköns lömskheter gör författarna inga större anspråk på att nyansera. Hovförvaltningen och polisledningen är iskallt dogmatiska, politikerna trötta och realpolitiska och bara Haijbys hustru Anna sticker ut som så gränslöst snäll och kärleksfull att hälften vore nog. Göring kan däremot beskrivas: ”Men nazisten saknade själ och märkte ingenting.”

Ers Majestäts olycklige Kurt saknar inte ett visst underhållningsvärde, men med sin grovhuggna karaktärsteckning och sina drastiska och väl förenklande historiska resonemang skapar den mer än något annat aptit efter en ordentlig fackbok i ämnet.