"Aldrig godnatt" är en självbiografisk serieroman om Coco Moodyssons uppväxt i början av 80-talet på söder i Stockholm. De tre vännerna Coco, Klara och Matilda upptäcker punken och bestämmer sig för att starta ett band. De är unga och modiga och ska ta över världen. Men det går inte riktigt som de har tänkt sig, det är svårt att ha ett band när man inte har några instrument och ingen tar dem på allvar. Till och med ledarna på fritidsgården som borde stötta och uppmuntra kallar dem för tjejband.

Boken har allt som en uppväxtskildring bör ha, bilderna är tidstypiska och detaljerade och utgår från något som är så personligt att det blir allmängiltigt. Huvudkaraktärerna klär sig i trasiga strumpbyxor, formar håren till tuppkammar och fritidsledarnas t-shirts har "Ungdomar är toppen!" tryckt över bröstet. Och trots att jag knappt var född när boken utspelar sig känner jag igen mig, i staden och känslorna och viljorna. Och känslan jag får när jag vänder blad är att det handlar om något som aldrig kommer tillbaka. Nostalgin är närvarande utan att någonstans gå över till att bli sentimental och det tycker jag är bokens styrka.

Cocos föräldrar är skilda sen länge, mamman tillbringar kvällarna på Café Opera och nätterna hos någon av sina killar och pappan bor i Göteborg med sin nya familj. När han kommer på besök leker de riktig familj, med riktig mat tillsammans runt köksbordet, men de har inget att prata om och allt är bara fel. Jag fastnar för skildringen av de här relationerna samtidigt som jag skulle vilja att den blev djupare, att jag fick känna det som Coco upplever och inte bara vara läsaren som får se skådespelet utifrån. Coco Moodysson tar upp många klassiska tonårsproblem, här finns första fyllan, att bli kär i samma kille som ens bästa kompis och skolan som bara är tristess. Skildringen är bra men även här saknar jag djupet i den. Coco blir inte mer än en tonårstjej med vanliga ambitioner och vanliga problem för mig. Jag saknar känslan av att vara kär, känslan av bakfylleångesten och känslan av äcklet när mammans kompisar har sex i Cocos säng. Allting finns där, men det skrapar bara på ytan och jag vill bli drabbad.

Och så tänker jag att det är ett genreproblem, att serier är perfekta för att göra något som dammar av ytan och finner det humoristiska i de dräpligaste historier. Men de kommer sällan ända ner till kärnan och hjärtat, och i den här berättelsen vill jag hamna bland kärnan och hjärtat för jag tror att de finns där.

Ändå uppskattar jag läsningen av "Aldrig godnatt", jag vill vända blad, veta fortsättningen. Egentligen tycker jag nog att den är alldeles för kort och att lösningen till att få mer djup i den kanske skulle vara att få läsa mer om Coco, lära känna henne bättre. Eller att helt enkelt läsa den igen.