Vårt samhälle är som en magsjuk hund, säger en avfallsexpert till journalisten Mattias Hagberg under hans resa i sopornas spår. Men istället för att bry oss om att försöka bota hunden, menar experten, så ägnar vi oss bara åt att samla ihop och försöka göra oss av med skiten. Det är en liknelse som fastnar, även om man kanske helst önskar att den inte gjorde det. Vi bränner och återvinner sopor som aldrig förr, men det görs väldigt lite för att minska att soporna uppkommer över huvud taget.

Vi svenskar producerar idag mer sopor på en månad än man för ett halvt sekel sedan producerade under ett helt år. Betänk då att för inte särskilt länge sedan fanns det fortfarande folk som trodde att sopgubbar skulle vara ett bortglömt yrke inom en snar framtid, eftersom vi snart skulle återvinna alla våra sopor. Pyttsan. Sopberget växer fortfarande. Och Mattias Hagberg våndas.

Det här är en elegi över detta växande sopberg. Hagberg chockeras över vilka mängder sopor bara hans egen familj producerar. Han ger sig ut på en resa för att söka finna svar, lösningar på sopproblematiken. I Skellefteå får han se hur sopor kan vara "big business" genom att man kan utvinna dyra metaller ur skräpet. Samtidigt ser han i Ghanas huvudstad Accra hur den rika världens sopor dumpas på världens fattiga.

Att produktionen av sopor hänger tätt samman med ekonomiskt överflöd blir tydligt i Hagbergs bok: ju rikare vi blir, desto mer sopor producerar vi. Den senaste mobiltelefonen, den matchande spisen – all ny konsumtion leder till att mängden sopor ökar, även av fullt funktionsdugliga prylar.

Hagberg skriver bra, och bokens upplägg som en miljöpolitisk "On the road" funkar faktiskt. Bokens stora dilemma är bara att författaren inte verkar finna särskilt många lösningar på problemen han beskriver. Några slutsatser har han svårt att dra. Kanske är det inte författarens ambition att ge läsaren några färdiga lösningar: man får sig här till livs mer retoriska och filosofiska frågor än svar på desamma. Och på sätt och vis uppskattar jag att Hagberg inte utgår från att jag som läsare är en idiot, som behöver tröstas med några klämkäcka och enkla tips på aktiviteter (som just du kan genomföra utan minsta ansträngning alls).

Kanske kan den här boken fungera som en väckarklocka, en tankeväckare inför frågans allvar – på samma sätt som många av de klassiska miljöböckerna har gjort tidigare. Men då måste man som läsare själv också orka låta bli att blunda och förmå se igenom den hopplöshet som författaren till den här boken själv verkar ha drabbats av.