Recension

: Tales of the Vampires
Tales of the Vampires Joss Whedon
2004
Dark Horse
6/10

Sagor för blodtörstiga barn

Utgiven 2004
ISBN 1569717494
Sidor 144
Språk engelska

Om författaren

Joss Whedon, född 1964, är onekligen mest känd som mannen bakom teveserierna Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly (och sedemera filmen Serenity) och Dollhouse. Whedon har framför allt arbetat som manusförfattare och regissör inom film och teve, men också medverkat i en rad serietidningar.

Whedonesque – En av många fansajter tillägnade Whedon.

Whedon på Wiki – Wikipedia om Joss Whedon.

Sök efter boken

I en underjordisk sal förvarar väktarsamfundet en fastkedjad gammal vampyr. Dit förs en grupp unga aspiranter för att lyssna till vampyrens berättelser om sitt släkte – något som kommer dem närmare än vad som var tänkt när, som så ofta när The Watcher’s Council organiserar saker, går riktigt snett och leder till både överraskningar och faror.

Sådan är ramberättelsen i serieantologin Tales of the Vampires och jämfört med föregångaren, Tales of the Slayers, spelar denna en större och ständigt återkommande roll. Själv är jag måttligt imponerad, inte minst för att jag har svårt för Alex Sanchez närmast karikatyriska tecknarstil. Varför den här gamla vampyren av någon okänd, telepatisk anledning skulle känna till alla möjliga vampyrhistorier begriper jag egentligen inte heller.

Precis som systersamlingen innehåller Tales of the Vampires dock en mängd stilar och tonlägen, så alltid finns här något att uppskatta. Själv är jag som vanligt mest svårflirtad när det gäller karaktärer från Whedons tv-serier. Drew Goddard avslöjar till exempel vad som hände i Prag i ”The problem with vampires” – som i och för sig är rätt okej jämfört med de flesta Spike och Dru-historier jag läst. Brett Matthews skriver en medioker, melankolisk och melodramatisk liten sak där Angel som vanligt travar runt och grubblar (Angel-avsnitt som ”Smile Time” och ”Spin the Bottle” får mig med jämna mellanrum att glömma hur vansinnigt tröttsam karln kan vara, i synnerhet utan David Boreanaz senpåkomna humor).

På plussidan finns hela tre olika delar av Jane Espenson. Typisk finurlig stilblandning blir det i ”Spot the Vampire”, en gåta på rim som för tankarna till 1950-talets pysseltidningar för barn. ”Father” är en finstämd och mörk berättelse om en mänsklig mans förhållande till en vampyriserad far, helt i samklang med J Alexanders stämningsfulla bilder, medan den mer makabra ”Dust Bowl” sprider blodtörsten i en enkel farmarfamilj i 1930-talets Kansas.

Dracula, något av ett återkommande inslag även i Whedonverse, gör ett numera välbekant gästspel som Xander-influens tillika ikon i identitetskris i Goddards ”Antique”. Brett Matthews omtolkar Jack the Ripper-myten till vampyrernas fördel, medan hans ”Dames” framför allt utmärker sig för Sean Phillips stilrena gråskala med spektakulära inslag av rött. Tim Sale, mest känd kanske som mannen bakom Isaac Mendez målningar i Heroes, tecknar Sam Loebs märkliga lilla historia om vampyren som hittar ett sätt att få vistas i solen.

Bisarrt roligt och oväntat blir ett möte mellan en fanatisk vampyr och hans tilltänkta offer i Ben Edlunds ”Taking care of business” medan Joss Whedon själv står för favoriten ”Stacy”, där en tonårstjejs utanförskap och populärkulturella referenser får ny klangbotten efter ett nattligt möte. Här kombinerar han vardagsdetaljer och dubbeltydigheter, torr humor med inkännande och den där förmågan att vrida saker till något både nytt och träffsäkert på ett sätt som gör det fullkomligt tydligt varför vi alls föll för honom och hans världar från början.

Ella Andrén

Publicerad: 2008-09-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 22:27

Kategori: Recension | Recension: #3046

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?