På omslaget till Det var inte mitt fel! finns en figur tecknad i ett och samma drag som horisontlinjen – som i Linus på linjen, det klassiska animerade pausprogrammet på teve. Den associationen säger en hel del om vad teologi- och etikforskaren Ann Heberlein vill diskutera. Linus är reaktionen personifierad. Han går och går på sin linje och prylar och hinder bara dyker upp, bara oförskylt drabbar honom. Om Linus repliker gick att uttyda skulle ”Det var inte mitt fel!” förmodligen höra till hans grundvokabulär.

Det Heberlein ser som vårt moderna samhälles stora problem är nämligen just att vi ogärna utkräver ansvar, vare sig när det gäller oss själva eller andra. Vi fokuserar ursäkterna och är fixerade vid förlåtelse. Istället borde vi fundera över vilka konsekvenser vårt velande och daddande egentligen får, menar Heberlein. Individer kan bara utvecklas och bli bättre människor om de tvingas ta konsekvenserna av sina handlingar.

Genom boken återkommer exemplet Lisa och Kalle, där Kalle mobbar Lisa medan omvärlden genom att fokusera Kalles trassliga hemförhållanden och liknande både ger Lisa signalen att hennes person och erfarenheter saknar betydelse och reducerar Kalle och hans potential genom att ursäkta snarare än kräva förändring.

Heberleins exempel är konkreta och ibland djupt personliga, vilket också ger tyngd åt hennes argument. I bästa fall tvingar det läsaren att tänka efter och formulera sina med- och mothåll. Till stor del är Det var inte mitt fel! också en grundbok, där aktuella exempel – inte minst från skolans värld, men också bland annat ur skönlitteraturen – gör etiska basfrågor om godhet och ansvar, om disposition kontra determinism och så vidare lättillgängliga.

När hon i bokens slutråd uppmanar läsaren att acceptera sina begränsningar handlar det emellertid uteslutande om individuella, biologiskt baserade begränsningar, om musikalitet och om anlag för fetma eller alkoholism. De strukturella begränsningarna, samhälleliga idéer om klass, kön och etnicitet till exempel, talar hon däremot inte gärna om. De ingår helt enkelt inte i bokens ideologiska ram, utan reduceras till ursäktande och undanflykter.

Det kan, åtminstone till en viss gräns, finnas en poäng med att överbetona individuellt handlingsutrymme, att fokusera var och ens möjligheter. Men finns det verkligen en motsättning mellan att se strukturer och att agera medvetet som individ? Vore det inte också möjligt att ta strukturerna på allvar, att se sin egen roll i dem och faktiskt försöka förändra orättvisorna i grunden? Nog kan man ta sitt ansvar även på samhällsnivå?