På grund av mannens omfattande spelmissbruk har Lenas familj ramlat nedåt i samhällsstegen. Nu har hon, svenskläraren, tvingats ta flera jobb för att klara av hans skulder. Louise å sin sida har gift sig uppåt med den framgångsrika arkitekten Fredrik. Hon kämpar för att upprätthålla den perfekta borgerliga fasaden samtidigt som äktenskapet knakar i fogarna. Parvaneh bryter sig loss från en destruktiv relation i ett land där hon inte ens talar språket. Kan hon bygga en ny framtid och tro på kärleken igen?

Alla tre berättelser i Torbjörn Flygts roman är var och en engagerande. De är skarpsinniga dopp i svensk samtid. Här finns den krisande medelklassen, en överklass som ängslas över att slungas ned i stegen och invandraren – som i Sverige varken är det ena eller det andra utan betraktas som en del av en löst sammanfogad grupp, men som naturligtvis bär på sin egna individuella bakgrund. Det är tre berättelser om kärlek. Att uthärda trots alla motgångar, att låta rädsla och misstänksamhet förstöra kärleken och att våga bryta loss trots alla risker det innebär. Himmel är fint ordnad på det här viset, tre berättelser förmedlar en samtidsbild och rör sig kring det mer djupt mänskliga fenomenet kärlek. Romanen innehåller starka scener, djupt engagerande kapitel och några verkligt gripande personporträtt. Men det räcker inte.

För tyvärr är Himmel inte lika väl genomarbetad som romanbygge. Det räcker inte att placera berättelserna bredvid varandra och klippa dem samman på gammalt trött Short cuts-manér för att de ska bekräfta och förstärka varandra, konstruktionen är snarare ängslig än någonting annat. Varför är inte någon av de här tre historierna tillräckligt starka för att tillåtas ta mer utrymme än i en löst sammanfogad trevägshistoria? Särskilt Lena och Parvaneh känns som om de kan vara mer än så här.

Så trots sina förtjänster blir inte Himmel mer än en genomsnittslig svensk roman. Det är synd, för Flygt har en blick för samtiden som ibland är lika skarp som när han betraktade sjuttiotalet i Underdog.