Det börjar bra. Grannarna i ett villaområde vaknar av ett billarm, följden av ett av alla de inbrott som förekommit på sistone, och strax beslutar sig några mer eller mindre handlingskraftiga män för att ta saken i egna händer. Det heter att man lanserar "Grannar i samverkan", men initiativet ligger farligt nära ett medborgargarde. I detta villaområde bor även nyinflyttade Claes Backe, huvudperson och hjälte, tvåbarnspappa och make, åklagare och rättskaffens, lika delar Martin Beck och Gunvald Larsson i sin yrkespersonlighet.

Samtidigt som startskottet går för grannarnas småparanoida handlingsplaner för övervakning och patrullering, hamnar ett fall om grov misshandel på Backes skrivbord. Historien om hur Backe strävar på för att få den misstänkte gangstern fälld löper parallellt med hur han klarsynt och ståndaktigt förkastar grannarnas juridiskt sett icke-rumsrena projekt. Vid sidan av dessa två huvudstories dyker fler konflikter upp på vägen: äktenskapet tar stryk av övertiden och arbetsengagemanget, han glider ifrån sin tonåriga son och dotter, och han drabbas efter hand av sömnlöshet.

Torbjörn Flygt är generös med tidsangivelserna och flitig med både autencitet och aktualitet. Här finns Timbuktu i tonåringens hörlurar, Amelia i tidningshyllan, och Ramlösa i vattenflaskorna. Berättelsen utspelar sig verkligen i nutid. Den utspelar sig också i en större stad, antagligen i Skåne, möjligtvis i Malmö. Det är maj, men varmt som om det redan vore hetaste högsommar.

Det är svårt att missa att boken bär på ett sparsamt dolt ärende. Jag får lust att skriva "detta handlar om oss, och det samhälle vi lever i idag". Det gör det ju. Det handlar om rättslig moral och ställningstaganden. Det handlar om civilkurage och värderingar. Det handlar om främlingskap samhällsgrupper emellan och om att uppbåda en tro på rättsystemet. För ju brantare backen blir för Backe, desto svårare blir det också för honom att förhålla sig till sin omgivning. Är det hans sak att försöka övertala någon att vittna, och samtidigt utsätta dem för de risker det innebär? Får man försumma familjen bara för att man arbetar för rättvisans ädla ändamål? Vore det rätt av honom att delta i tvivelaktig grannsamverkan när han samtidigt är åklagare? Är det rätt med grannsamverkan överhuvud taget? Såna frågor drabbar den tappre Backe, och äter så småningom upp honom helt. Ändå stannar inte Flygts frågeställning där, man blir som läsare också ställd mot väggen inför en lika skickligt som trovärdigt uppmålad skräckbild av samhället. Skulle det kunna se ut så här idag? Och om det inte redan är så, skulle det strax kunna bli så här? När jag tänker efter: ja, faktiskt. Flygt skräms.

På det planet lyckas han. Budskapet och frågeformuleringen går fram i all sin tydlighet. Däremot lyckas han inte på långa vägar lika bra med att berätta en schysst och intressant historia. Boken börjar som sagt bra, med spänning, men efter ett tag dalar intensiteten och flytet blir lite väl jämntjockt. Det händer inte så mycket, i alla fall känns det så när det kunde ha hänt så mycket mer. Medborgargardet är bara inblandat i någon enstaka incident, processen i rätten gungar lite för långsamt fram och tillbaka, och mystiken hos den förföljande svarta bilen späs ut till svagdricka i överdoseringen av beskrivningar av miljö och väder. Tyvärr, får man säga. För ambitionen i samtidsskildringen är det verkligen inget fel på, det är en nyttig och beundransvärd uppgift han tagit på sig. Jag saknar dramatiken, även om jag stänger boken med känslan av att ett större kaos eller utbrott egentligen är på väg att utspela sig efter historiens slut. Kanske det kaos eller utbrott Flygt vill varna för.