Eva är tre år gammal när vi först möter henne i Catharina Ståhlgrens roman Den blå solen. Världen är lagom stor och förståelig, men snart upptäcker hon hur den växer och blir ogripbar. Det blåa är inte längre oskyldigt och gott, Gud är inte bara en snäll farbror, hur mycket de vuxna än säger att det är så. Och Eva är inte bara en snäll flicka som Gud förbehållslöst älskar bara för att hon är ett barn. Också barn tänker elaka, själviska tankar.

Romanens motto är en dikt av Pär Lagerkvist, "Vem gick förbi min barndoms fönster". Lagerkvist som med novellen "Far och jag" hos litteraturvetare runt om i landet fått ta plats som författaren som skriver om barn med existentiell ångest. Och jag slås av hur väl Ståhlgren behandlar just den existentiella ångesten. Texten befinner sig där och då, tar de vacklande känslorna på allvar. Hur skuldkänslorna efter att ha ristat i barken på ett träd (jag kanske har dödat det) blandas med upprymdheten av att vara nära och imponera på en kompis. Eller övergivenheten när ens älskade mamma och pappa åker till Köpenhamn över helgen på egen hand. Men bredvid olusten och längtan efter att få vara accepterad, finns en ändå nyfikenhet.

Ståhlgrens prosa vimlar av detaljbeskrivningar och undran. Jag förs tillbaka till tiden då världen ständigt upptäcktes på nytt, då sinnena lade märke till sådant jag nuförtiden glömmer bort. I den känslan dansar egna minnen upp, lukter, synder, smaker. Författaren själv skriver om sin bok att hon ville gå in i de tankar man hade i början av livet. Och jag följer gärna med, och undrar när min egen himmel slutade vara oskyldig.