Hungrig. Man blir hungrig av att läsa den här boken. Även om maten som lagas är av typen redig husman med äkta grädde och smör, en typ av mat som inte är så vanlig i mitt kök. Men ändå. Hungrig.

Mat är ett av tre teman som återkommer. Det andra är kärleken och det tredje, naturligtvis, musiken. Det är inte alltid vackert, ofta inte särskilt smickrande för författaren, men ärligt talat. Alltihop sammanhållet av humor och värme. Jag vet inte. Jag blir imponerad, jag blir nyfiken, jag laddar hem lite Eldkvarn och musiken är ett otroligt soundtrack till den här livshistorien, till Pluras funderingar om varför det blev som det blev och vad han ska äta till middag den kvällen.

Till funderingar om han lämnar ut för mycket av sig själv och andra, till dråpliga beskrivningar av livet i studion och rätt vidriga berättelser om droger och rock n´roll.

Det var länge sedan jag läste en självbiografi där varje sida känns viktig, där varje anekdot känns rätt. Men det här är en sådan. Blogginslagen känns också helt rätt placerade, blogg i bokformat är ju nästan dömt att misslyckas, men här faller allt på plats.

Fast han röker alldeles för mycket, det gör han.