Det är märkligt hur berättelser förändras när man läser om dem. Första gångerna jag läste Ghost World – och kanske särskilt sen när filmatiseringen kom, som väl, även om jag inte direkt minns den nu, hade åtminstone något mer av en traditionell intrig – uppfattade jag den helt klart mest som en lite nyskapande ”comics about nothing”. Men ju fler gånger jag läser om den desto mer berättelse ser jag.

Kultförklarade Ghost World har jämförts med bland annat JD Salingers Räddaren i nöden. I en odefinierad amerikansk stad hänger tonårstjejerna Enid och Becky. De har just gått ut high school och har inga direkta planer på vad de ska göra sen. Istället driver de runt, spanar på folk, hittar på historier, busringer och framför allt dissar de allt och alla. De är uppkäftiga, blasé och helt utan riktning. På ett ganska coolt sätt.

Ghost World är Enids och Beckys historia. Andra människor är närmast skuggor jämför med relationen dem emellan, vilket känns som ett märkligt ovanligt och välkommet koncept. Inte så att deras relation är idealiserad; de är ganska olika och kan vara riktigt bitchiga mot varandra. Det finns ett maktspel och en skörhet vänner emellan som ofta kommer bort bakom alla konventionella parrelationer men som Clowes skildrar träffsäkert och lyhört.

Killar och sex spelar förstås en stor roll i tjejernas diskussioner, men som någon formulerat det i Wikipedia: ”They are attracted to boys, in theory”. När Becky anklagar Enid för att hata alla killar snöar hon för en kort tid in på serietecknaren Clowes och går på en signering, bara för att rapportera tillbaka till Becky: ”Det var inte en käft där och han var typ ett gammalt pervo”. (En typ av författarens gästspel som verkligen aldrig blir gamla.) När Enid berättar om hur hon förlorade oskulden handlar det uppenbart väldigt lite om killen hon faktiskt gör det med och mycket om vad Becky förväntar sig och vad Becky ska säga om det och det.

Att någon ger sig på att översätta den här typen av serier är lite ovanligt och allvarligt talat fungerar tjejernas språk sådär på svenska. Ta till exempel ”Det här är min grej och min tripp, okej!!” eller ”Åh herrefuckingjävlar”. (Det där är väl för all del en gräns i förflyttning. Mycket av det som brukar kallas översättningssvenska förefaller mig helt naturligt och en del saker jag reagerar på hos generationen under min förefaller uppenbarligen helt naturligt för dem.) Över huvud taget är det svårt att låta bli att sitta och översätta tillbaka i huvudet hela tiden, men å andra sidan – varför skulle egentligen en så amerikansk kontext klinga flytande svenskt? Det vore väl också lite oroväckande?

Kontentan är i alla fall en tonårsskildring som redan och med rätta räknas till 90-talsklassikerna. (När började det kännas rimligt att tala om 90-talsklassiker i betydelsen 1990-tal, förresten?) Enids och Beckys försök att orientera sig på gränsen till vuxentillvaron erövrar ett utrymme som varit märkligt vikt åt manliga protagonister och en hel del av deras attityd kunde man önska sig sina tonårsdöttrar.

Internet erbjuder diverse tolkningar av hur serien egentligen slutar. (Har ni förresten tänkt på att Enid Coleslaw är ett anagram av Daniel Clowes? Vem sa att man inte lär sig saker på nätet?) Själv är jag övertygad om att de klarar sig utmärkt. Om de gör det tillsammans, ja, det är en annan fråga.