Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9789100118211 |
Sidor | 315 |
Svenska deckare är ofta starkt nedtyngda av sina egna klichéer. Det är så väl omtalat att det vid det här laget känns ganska oinspirerat att inleda en recension med det konstaterandet. Men Mari Jungstedts Den mörka ängeln är en så typisk svensk deckare att det är svårt att inte börja i den änden. Medelålders poliskommissarie med vardagsproblem? Check. Småstadsmiljö? Check. Framstående men kontroversiell samhällsmedborgare mördas? Check. Handlingen har förankring i aktuell samhällsdebatt? Absolut. Ingen av de här inslagen är i sig dåliga, de kan till och med vara bra. Men allihop tillsammans blir de bara en tröttsam redovisning av varför svenska kriminalromaner är så tråkiga.
Jungstedt knyter ihop sin roman kring temat föräldraskap. Kriminalkommissarie Knutas har som sagt problem i familjelivet. Barnen har vuxit upp till uttråkade tonåringar och han längtar tillbaka till när de var yngre, gladare och tacksammare. Samtidigt skakas Visby av ett allvarligt misshandelsfall, en grupp tonåringar har utanför en nattklubb så allvarligt misshandlat en annan ung man att han fallit i koma. Nattklubbsägaren kritiseras för att inte ha tagit sitt ansvar – några veckor senare utsätts han för en cyankaliumförgiftning. Har de två händelserna ett samband? I valet av det klassiska tillvägagångssättet förgiftning skymtar en charmig kärlek för deckargenren, Jungstedt gör till och med en uttalad referens till Agatha Christies Cyankalium och champagne.
Men ganska snart går hon vilse i det tragiska misshandelsfallet. Allting blir puttinuttigt förenklat. ”Vad händer med våra barn?”. ”Var är föräldrarna?”. Våld bland ungdomar kan så klart vara ett utmärkt romanämne, men Jungstedt är så ytlig att det inte går att känna någonting. Det blir bara tråkigt. Ingenting i Den mörka ängeln känns som om det är skrivet med något särskilt engagemang. Huvudkaraktärerna (förutom Knutas också journalisten Johan Berg) talar likadant, tänker på ungefär samma saker och är förnuftigt snustorra. Intrigen har en lite överraskande twist, men släpar sig fram genom större delen av boken. Kanske är det för mycket med två huvudkaraktärer och två bihandlingar – det finns inte plats för familjelivet, misshandelsfallet och dessutom mordhistorien. Den sistnämnda är i alla fall inte tillräckligt väl genomarbetad för att det någon gång verkligen ska hetta till.
Egentligen är det ingenting som är fruktansvärt fel i Den mörka ängeln. Den är inte särskilt välskriven men om det åtminstone fanns någonting att fästa blicken på, någon stark punkt som stod ut, så skulle den kunna vara läsvärd. Men den är så lat och oengagerad, så fast i alla sin genres konventioner.
Publicerad: 2008-07-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-14 11:53
En kommentar
Så varför fick den så (relativt) högt betyg? Enligt recensionen låter det mer som en etta eller max en tvåa…
#
Kommentera eller pinga (trackback).