På Sardinien finns ett område som moraliskt sett är sjukt och har som speciella kännetecken rov, stöld och skadegörelse. Från detta område, som vi kallar den brottsliga zonen, utgår patogena bakterier som sprider blod och förödelse till de andra sardiska regionerna.

Så skrev den italienske socialkriminologen Alfredo Niceforo för runt hundra år sedan. Även om hans kommentar är färgad av dåtidens övertro på genetiska och skallformsrelaterade orsaker till brottslighet, berättar den något om hur Sardinien uppfattades. Samma uttalande kunde även ha gjorts om Korsika och Sicilien. Gemensamt för de tre öarna är banditismen, som betecknat områdena i århundraden.

Bandit betyder bannlyst eller fredlös. Den typiske banditen jagas av lagen men stöttas av familjen, tvingad på flykt efter en socialt obligatorisk insats i en ofta utdragen släktfejd. Ett försvunnet får eller en örfil drar igång konflikter som sträcker sig över generationer så länge att deltagarna till slut glömt ursprungskonflikten. Öarnas geografiska isolering stärker samhällenas sociala mönster. Likaså misstron mot fastlandets skiftande regeringar. Blodsband och familjeheder är allt, att inte hämnas en släkting är stor skam. Begreppet vendetta fanns långt innan maffian. (Som för övrigt senare kom att konkurrera ut Siciliens banditer.) Så skapas banditen, som en logisk konsekvens av motsättningen mellan öns historiskt förankrade familjekulturer och fastlandets krav på lag och ordning. Mörda för att behålla hedern, fly till buskarna och grottorna för att slippa fängelse.

Förstås hinner ett fenomen som banditism med åren leverera flera sensationella och mytomspunna levnadsöden. Dess historia vimlar av halsbrytande rymningar, eldstrider mot polisstyrkor och lika ofta hedervärda Robin Hood-gestalter som sadistiska våldsmän. De släktfejder som framtvingat banditlivet har dessutom gärna högre mordfrekvens än valfritt drama av Shakespeare. Fenomenet är också intressant ur ett sociologiskt perspektiv. Författaren och historikern Maud Webster har tagit fasta på detta och utkommit med en översikt i ämnet: Banditer. En historia om heder, hämnd och desperados. Temat är tacksamt, texten är lättillgänglig och sakkunskapen gör sig hörd – i stort alltså fullt anständig populärvetenskap. Om något är vissa kapitel tematiskt svagt sammanhållna och framstår som lätt hopplockade och löskokta i konturerna. Några jämförelser har ganska tveksam relevans – ligger verkligen vendettans jämviktstanke så nära de inslag av hämnd som förekommer i Iliaden? Nja. En mer småaktig läsare kunde också påpeka att Webster uppehåller sig nästan lika mycket vid fenomenet släktfejd i sig som själva banditismen. Men gångbart är det – varken mer eller mindre.