Virginia Woolf skrev sina dagböcker från 1915 fram till sin död 1941. De består av trettio volymer och förvaras i ett arkiv i New York Public Library. Under bombanfallen över London hösten 1940 kunde flertalet av dagböckerna ha blivit förstörda, eftersom hon hade lämnat kvar dem i sin bostad i staden.

1954 gav hennes man, Leonard Woolf, ut av honom utvalda avsnitt ur dagboken, avsnitt som handlade om henne som författare. Boken fick titeln A Writer’s Diary. Efter hans död 1969, ärvdes de litterära rättigheterna gällande Virginia Woolfs författarskap av hennes syster Vanessa Bells barn.

Dagböckerna utgavs därefter oavkortade mellan åren 1977 och 1984, med noter och register. Eftersom detta material var så enormt, utkom 1990 en förkortning av den fem volymer stora dagboken. Denna förkortning skulle göra dagboken mer tillgänglig för allmänheten. Ungefär fyra femtedelar av det ursprungliga innehållet har alltså skurits bort av redaktören Anne Olivier Bell. Först i år har den svenska översättningen utkommit – vi är verkligen inte snabba i detta land. Elisabeth Grate Bokförlag har gjort en viktig insats.

I förordet berättar Virginia Woolfs systerson, Quentin Bell, om sin moster, att hon skrev sina dagboksanteckningar antingen i slutet av förmiddagens arbete eller mellan eftermidddagsteet och middagen. Därmed är de spontant nedtecknade och ofta skrivna i en hast.

Woolf skrev dagboken för sin egen skull, om detta berättar hon. Det var aldrig hennes mening att den skulle publiceras i sin helhet, den skulle istället tjäna som underlag för hennes kommande memoarer. Hon förstod också att hon i framtiden själv skulle vara mycket intresserad av att läsa den, vilket hon också gjorde då och då.

Virginia Woolf var en centralfigur i den så kallade Bloomsburygruppen i London (läs om den här intill), och vänskapen med dem som befann sig i denna grupp hade hon inlett långt innan hon började skriva dagbok. Om man inte känner till denna grupps medlemmar tidigare, kan det finnas vissa initialsvårigheter med att läsa dagboken, man får ständigt söka sig till bokens förklarande personregister. Och är läsaren inte på minsta vis orienterad vad gäller dåtidens författare, konstnärer och andra mer eller mindre kända personer, är registret ett måste genom hela läsningen. Virginia Woolf befann sig mitt i en stor, intressant och stimulerade umgängeskrets. Med sina vänner och närmaste kunde hon i timmar diskutera litteratur, konst, politik och frågor om livet. Alla hade likartade intressen, de flesta var författare, konstnärer, litteraturkritiker, förläggare eller forskare. En drömtillvaro med andra ord. Till hennes umgängeskrets hörde till exempel Katherine Mansfield, H.G. Wells, E.M. Forster, T.S. Eliot och Vita Sackville-West. Hennes äktenskap med Leonard Woolf var mycket lyckligt, det framgår av dagboken. Hon levde därmed ett ytterst privilegierat liv på många olika sätt, vilket hon också var mycket medveten om.

I dagboken beskriver Virginia Woolf mycket målande och ofta på ett originellt sätt människorna i sin omgivning, ibland lite för elakt kan man tycka, men underhållande. Hon analyserar också sig själv och sitt liv, är stundom både självironisk och självkritisk. Hon kan vara nöjd med sig själv och det hon åstadkommit inom litteraturen, men också orolig inför vad kritikerna ska skriva och vad vännerna ska tycka. Hon beskriver mycket ofta sitt arbete med de olika texter hon håller på med. Lördagen den 13 december 1924 antecknar hon:

Jag galopperar nu fram genom ”Mrs Dalloway”, skriver ut den igen ända från början, en bra metod tror jag, eftersom man på så vis arbetar med våt pensel över helheten och binder ihop partier som vuxit fram separat och blivit torra.

Det svåraste i Virginia Woolfs liv var hennes återkommande depressioner. I början av andra världskriget drabbades hon av en så djup depression att hon inte längre orkade leva. Ändå är det inte helt lätt att förstå, när man läst dagboken, varför hon valde att ta livet av sig. I sina anteckningar berättar hon ständigt och mycket om alla sina glädjeämnen och att hon ändå mitt i allt elände under andra världskriget och inför hotet om en tysk invasion av England, kunde känna sig entusiastisk över skrivandet och hade planer på kommande böcker.

Efter att ha läst dagboken och på så vis lärt känna författaren och hennes privata tankar, hennes omgivning med människor, djur, natur, hus och städer, längtar jag efter att läsa hennes böcker. Inspirerad blir jag verkligen av en person med så höga ambitioner och mål för sitt skrivande, med en sådan arbetskapacitet, så fantasifull och fylld med ständigt nya idéer om vad hon ville skriva.