Recension

: De kaldeiska oraklen
De kaldeiska oraklen Ola Wikander
2008
Sitra Ahra
8/10

Esoterisk text som populärvetenskap

Utgiven 2008
ISBN 9197578320
Sidor 246
Översättare Ola Wikander

Om författaren

Fotograf: Peo Olsson/Foliomanagement

Ola Wikander är språk- och religionsvetare och född 1981. Han är också prisbelönt översättare av klassiska verk som ”Kanaaneiska myter och legender” (2003) och ”Enuma elish – Det babyloniska skapelseeposet” (2005). 2006 kom hans bok ”I döda språks sällskap – En bok om väldigt gamla språk” som också innebar ett större genombrott. Sedan 2007 är han doktorand vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet.

Författarens blogg – Mer filosoferande tankar från Ola Wikander.

Ola Wikander – Författarens hemsida.

Sök efter boken

Under de senaste åren har Ola Wikander gjort sig känd bland språkintresserade i Sverige som en fräsch fläkt med nya vinklingar om gamla språk. Hans föredrag runt om i landet har nog fått en och annan att fascineras över sanskrit och hebreiska, trots att de inte trodde sig vara det minsta intresserade av något språk som talades före, säg, 1950. Med den här boken har Wikander bockat av en gammal dröm: att få publicerat en viss samling grekiska fragment, med kommentarer både från andra, senantika/tidigmedeltida tänkare och från mer moderna kommentatorer, samt självklart med egna funderingar.

De kaldeiska oraklen är alltså en samling fragment, många bara bestående av ett ord, andra av ett par, tre meningar, som härrör från 100-talet efter vår tideräknings början. Originalen är skrivna på hexameter, vilket dock inte har överförts till något versmått på svenska. För den som är intresserad av religiösa eller esoteriska texter är detta nog ett omistligt dokument, och för oss som inte är lika hemma i den sortens litteratur, utan mer är intresserade av historia och språk är det ett mycket intressant material. Fragmenten beskriver världens ursprung, och hur det väsen som skapade allt går att nås med hjälp av solens strålar, särskilda riter (som dock inte är bevarade i någon större utsträckning rent praktiskt) och genom att andas rätt (!). Inte minst det sistnämnda får mig direkt att associera till den yoga-våg som tycks svepa över västvärlden för närvarande; något av det viktigaste yogalärarna lär ut är just att andas på rätt sätt, kanske inte för att uppnå salighet, men för att lugna sinnet och kunna fokusera – helt i enlighet med oraklens anvisningar.

Fragmenten kallar det ursprungliga för Fadern, men också för det grekiska ‘nous’ som här översätts med ”Medvetandet”. Många av fragmenten, liksom de senantika kommentarerna, ger klara associationer till monoteistiska religioner, men samtidigt finns här den kvinnliga Kraften, som ofta tolkas som gudinnan Hekate, samt andra väsen/företeelser/demoner/änglar, i olika skepnader, som i många fall utgör länkar mellan det ursprungliga Medvetandet och vår värld.

Återigen lyckas Wikander med konststycket att göra det svårbegripliga lätt. Inte för att det här är lätta texter, de kräver sin eftertänksamhet, men bakgrunden och själva språket görs lätt och begripligt, förutsatt kanske att läsaren i alla fall är intresserad från första början. Hans översättning pendlar från möjligen diskutabel till lysande, vilket är svårt med ett såpass icke-andligt språk som i alla fall jag tycker att svenskan är. Själv kan jag tycka att en bok som denna passar utmärkt i hängmattan eller på stranden en dag när just solens strålar lyser som klarast, och man vill fundera över världen eller livet, universum och allting.

Irene Elmerot

Publicerad: 2008-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-18 23:52

Kategori: Recension | Recension: #2951

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?