Om man prenumererar på några av Sveriges kulturtidskrifter, så har man redan läst flera av essäerna i denna bok – men det är nog ett fåtal i befolkningen som prenumererar på såväl Språktidningen som Axess, Minaret och Kontur. Ola Wikander har här samlat såväl tidigare publicerade som ny(?)skrivna essäer, som alla givetvis handlar om språk, om så kallade klassiska eller rentav utdöda språk. Sedan genombrottet med I döda språks sällskap (2006) så är det så vi lärt känna Ola Wikander: som de urgamla språkens förkämpe.

Här vill han än en gång tala om, på sitt pedagogiska och nyfikna sätt, varför det finns en poäng med att kunna något om saker som hände för flera tusen år sedan. Att det finns ett värde i att kunna läsa och förstå hur människor tänkte även då, när Norden visserligen var ett kallt och föga befolkat ställe, men andra delar av världen blomstrade vad gäller teknik, filosofi och handel. Precis som Dimitrios Iordanoglou vill Ola Wikander dra fram dessa gamla historier i ljuset, peka på dem och säga ”Titta, de är inte farliga! De bits inte, tvärtom har de något att säga oss!”, och även i denna bok, som i Iordanoglous Antiken by night, förekommer referenser till moderna kulturyttringar – från Star Wars till japanska tecknade serier. En intressant vinkling som återkommer i flera av essäerna är kopplingarna till allehanda populärkulturföreteelser, vilket gör att man tycker sig se större stöd för ”gamla, utdöda språk” bland producenter och, regissörer och skivbolagsfolk än hos dem som oftare ger humanioraforskning stödpengar. Kanske ska vi nästa gång gå till valfritt storbolag när vi vill studera sumeriska?

Precis som Antiken by night är ändå denna bok lite av en enda lång egotripp: författaren tycks ha fått helt fria händer att skriva om saker som intresserar honom, och förlaget hoppas att vi ska vilja läsa. Jodå, jag vill läsa. Dock är det här en bok att ta något lättare på än Wikanders tidigare, denna kan man ha liggande någonstans där folk kan läsa en essä i taget, och sedan lägga ifrån sig boken. Man måste absolut inte läsa den i ett sträck, utan varje kapitel står för sig självt.

Efter att ha läst ett antal ”sammanlagda” böcker de senaste åren, där författare har samlat ihop artiklar eller essäer, så måste jag ändå berömma redigeringsarbetet i denna – det är inget som direkt upprepar sig, och om någon person eller karaktär förekommer på fler ställen, så står det en kommentar om det, så att man kan gå tillbaks och läsa om, ifall man vill. Det saknas i alltför många böcker, så det var en välkommen detalj.

Så vem ska läsa denna bok? Framför allt känns den riktad till dem som ännu inte känner sig säkra på vad man ska ha humanistiska ämnen till, och vad det egentligen finns för poäng med att läsa serier, sumeriska eller sanskrit. Men givetvis har även de som är humanister i själ och hjärta stor behållning, när språket är så väl omhändertaget som här.