Under de senaste åren har Ola Wikander gjort sig känd bland språkintresserade i Sverige som en fräsch fläkt med nya vinklingar om gamla språk. Hans föredrag runt om i landet har nog fått en och annan att fascineras över sanskrit och hebreiska, trots att de inte trodde sig vara det minsta intresserade av något språk som talades före, säg, 1950. Med den här boken har Wikander bockat av en gammal dröm: att få publicerat en viss samling grekiska fragment, med kommentarer både från andra, senantika/tidigmedeltida tänkare och från mer moderna kommentatorer, samt självklart med egna funderingar.

De kaldeiska oraklen är alltså en samling fragment, många bara bestående av ett ord, andra av ett par, tre meningar, som härrör från 100-talet efter vår tideräknings början. Originalen är skrivna på hexameter, vilket dock inte har överförts till något versmått på svenska. För den som är intresserad av religiösa eller esoteriska texter är detta nog ett omistligt dokument, och för oss som inte är lika hemma i den sortens litteratur, utan mer är intresserade av historia och språk är det ett mycket intressant material. Fragmenten beskriver världens ursprung, och hur det väsen som skapade allt går att nås med hjälp av solens strålar, särskilda riter (som dock inte är bevarade i någon större utsträckning rent praktiskt) och genom att andas rätt (!). Inte minst det sistnämnda får mig direkt att associera till den yoga-våg som tycks svepa över västvärlden för närvarande; något av det viktigaste yogalärarna lär ut är just att andas på rätt sätt, kanske inte för att uppnå salighet, men för att lugna sinnet och kunna fokusera – helt i enlighet med oraklens anvisningar.

Fragmenten kallar det ursprungliga för Fadern, men också för det grekiska ‘nous’ som här översätts med ”Medvetandet”. Många av fragmenten, liksom de senantika kommentarerna, ger klara associationer till monoteistiska religioner, men samtidigt finns här den kvinnliga Kraften, som ofta tolkas som gudinnan Hekate, samt andra väsen/företeelser/demoner/änglar, i olika skepnader, som i många fall utgör länkar mellan det ursprungliga Medvetandet och vår värld.

Återigen lyckas Wikander med konststycket att göra det svårbegripliga lätt. Inte för att det här är lätta texter, de kräver sin eftertänksamhet, men bakgrunden och själva språket görs lätt och begripligt, förutsatt kanske att läsaren i alla fall är intresserad från första början. Hans översättning pendlar från möjligen diskutabel till lysande, vilket är svårt med ett såpass icke-andligt språk som i alla fall jag tycker att svenskan är. Själv kan jag tycka att en bok som denna passar utmärkt i hängmattan eller på stranden en dag när just solens strålar lyser som klarast, och man vill fundera över världen eller livet, universum och allting.