Recension

: Havet
Havet John Banville
2008
Brombergs
6/10

Förgängligheters förgänglighet

Utgiven 2008
ISBN 9789185251773
Sidor 272
Orginaltitel The Sea
Översättare Ulla Danielsson
Först utgiven 2005

Om författaren

Fotograf: Douglas Banville

John Banville föddes 1945 i Wexford på Irland och bor nu i Dublin. Han är en av landets främsta författare och kritiker. År 1989 nominerades han till Bookerpriset för ”The Book of Evidence” och år 2005 tilldelades han Bookerpriset för ”The Sea”. John Banville skriver även under pseudonymen Benjamin Black och utkom 2006 med romanen ”Christine Falls”.

Sök efter boken

50 år är både en väldigt lång tid och en väldigt kort tid; lång nog för en pojke att bli en gammal man, lång nog för havet att ändra en kustlinje, lång nog för att sandkornen på den där stranden ska malas ner och polerats lite av havet precis som en människas minnen poleras och förfalskas en smula år för år. Men också så kort att när minnet återuppväcks kan det vara som igår, och av det där gruset byggs det lätt vägar som tar en någon annanstans…

Jo, det är lätt att bli sentimentalt poetisk av "Havet", och det är nästan så att jag skulle vilja skriva att den kan mala ner ett stenhjärta. Tyvärr vore det inte helt sant. Men ändå, det finns en hel del att få med sig ur den här historien. Vår berättare är Max Morden, en man på bortre sidan 60 som efter att ha förlorat sin fru i cancer återvänder till den badort där han tillbringade somrarna som barn – inte, som han säger, för att lära sig leva igen utan för att gömma sig, för att slippa ta itu med att fortsätta sitt liv utan henne. Han sörjer, super, vandrar runt i byn både i nuet och i det förflutna och försöker pussla ihop exakt vad det var som tog honom hit. För 50 år innan den här senaste förlusten fanns det en annan…

Banville är en härlig stilist, med ett språk som har både skönhet och tyngd, och hans huvudpersons funderingar runt sorg, åldrande, sex och inte minst minnets opålitlighet är det som gör det här till något mer än bara ytterligare en "när jag var ung och först upptäckte att kvinnor har bröst"-historia. När någon inte finns längre, när framtiden har blivit förflutet, vad återstår då annat än minnen? (Fråga Jean-Dominique Bauby, vars "Fjärilen och glaskupan" funkar utmärkt som ett komplement till "Havet" – vikten av att minnas och berätta just för att det ska finnas något att minnas och berätta.) Framför allt den torra, fortfarande smått chockade beskrivningen av hustruns sista år i livet är både hemsk och rörande vacker.

Hon finns troligtvis kvar för andra, på andra platser, en rörlig gestalt bland minnets vaxfigurer, men deras versioner skiljer sig säkert från min och från varandras. Således förgrenas och skingras enheten i mångas sinnen. Den stannar inte kvar, det kan den inte göra, det finns ingen odödlighet. Vi bär med oss de döda bara tills vi själva dör, och sedan är det vi som bärs vidare en liten tid, och därefter faller våra bärare i sin tur ifrån och så vidare framåt genom ofattbart många generationer.

Men sen är det ändå det där att jag inte kan komma ifrån att jag både läst och sett den här historien ett antal gånger förut. Max är 12 år, Max får konstiga känslor i byxorna av både grannfrun och av hennes 12-åriga dotter (något som blir liiiite smått obekvämt när berättaren är samme man 50 år senare), Max ligger i sanddyner och spionerar och svettas, första pussen, första gången han håller hand på bion, första gången han förlorar någon han älskar, första gången han inser att vuxna människor inte är lyckliga, etc etc etc lite längre än historien egentligen behöver. Och när sedan de där kvinnobilderna bara finns som halvmytiska avbildade objekt i hans minnesbankar, då… hur mycket jag än avskyr slentrianmässiga musikrecensentklyschor som "gubbigt" är det ändå just det ordet jag inte riktigt kan skaka av mig. Kanske är det orättvist mot Banville att kritisera boken på de grunderna; egentligen borde ju varje bok bedömas för sig själv, efter hur väl den berättar sin historia snarare än hur ofta andra berättat liknande historier. Det går ju att spela samma gamla bluestolva på ett fräscht sätt, och han gör det med både svärta och lyrik. Men hur snyggt Banville än skriver är det något som saknas för att tillföra en ganska ordinär historia det där lilla extra – en Nabokovs opålitliga krypskytte, en McEwans helikoptersyn, en Roths nattsvarta humor. Och nej, avsaknaden av kvinnliga namn i den där uppräkningen är ingen slump; de kommer ju knappt till tals i Banvilles bok heller, förrän i den smått påklistrade vändningen i slutet.

Givetvis gör inte något av detta Max Mordens historia ointressant eller ogiltig; bara lite för fast i bekanta hjulspår. Visst, vi lever alla till stor del på minnen som vi själva bygger upp. Och det är vackert beskrivet. Jag tar gärna ett dopp i havet, jag ligger gärna i ett par timmar, men efteråt vill jag ta en dusch innan jag åker hem till stan igen.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2008-05-25 00:00 / Uppdaterad: 2008-05-25 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2926

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?