När jag blev arg, Da jeg blev vred, heter Hanne-Vibeke Holsts bok i original. Vilken klantskalle som ändrade det till den svenska utgåvans idiotiska Kvinnan med de vackra händerna vet jag inte. Originalets styrka och indignation passar betydligt bättre.

Hanne-Vibeke Holst är förmodligen mest känd som skönlitterär författare, bland annat till trilogin som inleds med Thereses tillstånd, ett författarskap som renderat henne epitet som ”Danmarks svar på Marian Keyes”. Här visar hon en annan sida som goodwillambassadör för FN-organet UNFPA. Som en del i kampanjen Face-to-Face, med syfte att sätta fokus på kvinnors behov i utvecklingsländerna, har hon rest runt i världen och träffat starka kvinnor med olika förutsättningar, från olika samhällsklasser och i olika länder. Resultatet är en serie intervjuer och bekantskaper som går rakt in i hjärtat, hjärnan och adrenalinsystemet.

Vietnam, Nicaragua, Uganda, Ryssland och Egypten. Sällan har fem platser framstått som så konkreta och levande, människorna där som så nära och tydliggjorda. Det är lätt att blicka ut över världen utan att begripa sammanhangen och livsvillkoren mer än på pappret. Här träder ett antal individer fram som produkter av sina länder, sina uppväxtförhållanden, sin sociala miljö och historia, men också av sina egna viljor och ambitioner.

Det blir både mycket elände och mycket livskraft. Gemensamt har bokens kvinnor inte bara sin utsatthet och sin styrka. Nästan alla är de, i en eller annan form, organiserade. Thán Thi Nguyen samverkar med andra kvinnliga jordbrukare i Vietnam. Lilian Mworeko kämpar för att förbättra villkoren för Ugandas många hiv-smittade. Ljuba Kuznetzova motverkar brutalisering och militarism i ryska Soldatmödrarnas kommitté.

Holst fungerar bra som ledsagare på resan. Hon är medveten, inte bara om de speciella processer och urvalsmekanismer som följer rollen som goodwillambassadör, utan också om sina egna fördomar. Även om hon ibland framstår som en smula fånig är förmodligen det enda renhåriga att redogöra för dem. Hon sticker inte heller under stol med sin feministiska analys av det hon ser:

När en pakistansk kvinna får syra hälld över sig, när en jordansk flicka utsätts för hedersmord, när en dansk kvinna dör till följd av hustrumisshandel är det ett uttryck för en och samma sak: att kvinnan är föremål för en kulturell rangordning där det ena könet betraktas som lägre stående än det andra. Kort sagt, över större delen av världen betraktas kvinnan som mannens egendom. Hans vilja är hennes lag. Om hon drar i kopplet kan han straffa henne. Efter eget gottfinnande. För det är han som har makten. Både den ekonomiska och den fysiska.

Männen i sammanhangen är i allmänhet svin. Möjligen är detta, att döma av faktauppgifter i boken och annorstädes, ett statistiskt faktum. Visserligen nyanserat genom förekomsten av ett och annat hjärtehyggligt exemplar, men faktum kvarstår. Kvinnor får ta oproportionerligt mycket skit här i världen. Och Hanne-Vibeke Holst har lyckats skriva om det på ett förvånansvärt positivt sätt.