Jag upptäckte Shalom Auslander häromåret, läste hans debutbok "Beware of God" och blev helt förälskad i hans respektlösa religions- och samhällssatir. Hans memoarer handlar om hans uppväxt i en väldigt sträng religion, och hans på det hela taget misslyckade försök att frigöra sig från de komplex och tvångstankar som det inympat i honom.

Det knepiga med en memoar av en människa man knappt känner till är ju att hitta något i den som känns allmängiltigt. Och lite kluven är jag. Å ena sidan har jag ju svurit att låta bli BOATS-böcker (Based On A True Story, tack för den bokhora) för ett tag framöver; genren är liksom uttjatad.

Men å andra sidan vägs den vinkeln upp något så in i helvete (heh) av hans skarpsinne och inte minst hans humor; förbannad men på pricken, bitter men hoppfull. Uppvuxen i ett stenhårt judiskt samhälle och en väldigt hårt hållen patriarkalisk familj fick lille Shalom lära sig från barnsben att om han inte är 100% kosher kommer Gud Fadern att krossa honom, och om han inte gör som han blir tillsagd hemma kommer Pappa Gud att spöa honom. Resultatet, enligt "Foreskin's Lament": en person med gudomlig paranoia. Det är inte det att han inte tror på Gud – tvärtom, allt han lärt sig och upplevt har övertygat honom om att Gud a) finns och b) är ute efter honom personligen. Om han äter en ostburgare kommer någon han älskar att dö. Om han läser en porrtidning kommer någon han älskar att dö. Om han ser en hockeymatch på sabbaten kommer Gud göra så att Rangers förlorar.

Gränserna mellan personlig memoar och satir är suddiga, minst sagt. Ibland framstår han som en bitter gnällspik, men som bäst är Auslander en briljant svart humorist, som skär rakt igenom både sina egna och samhällets problem med allt det där vi gör och skyller på Gud; toppstyrningen, tankemönstrena, sättet det man blir itryckt som barn sitter kvar i varenda fiber, i vartenda ord man yttrar – oavsett vilken av de stora religionerna man bekänner sig till genomsyrar det vår historia så mycket att det är svårt att komma ifrån de negativa aspekterna av den här stora vita valen som vi levt med i tusentals år. Auslander är en modern Newyorkare, han vet hur saker funkar, men när han får reda på att han ska bli far får han panik. Om han låter omskära sin son (där har vi en av meningarna i titeln), dömer han då sin son till att gå igenom samma sak som han själv, tvingar han honom in i samma galna familjemönster? Å andra sidan, om han inte låter omskära honom, kommer Gud att straffa honom genom att döda hans fru i barnsäng? Etc.

I've tried to forget, I've tried to reframe Him, to rewrite Him, to move on. I read Sam Harris, I read Richard Dawkins. It all makes sense, but none of it helps.

Ändå finns här en upplyftande slutsats, på ett mörkt neurotiskt sätt. Efter att ha jämfört sig med Isak tidigare i boken – ni vet, ungen vars Fader försökte döda honom i Guds namn – kommer han dithän att han tänker sig sig själv som Moses som leder en egen exodus; den där avskurna förhuden i titeln är inte bara hans son, det är han och hans fru – båda överlevare från dysfunktionella familjer – som gör sitt bästa för att överleva trots att de klippts av från sin historia och måste bygga sitt eget förlovade land på sitt helt egna sätt. Och precis som Moses är Auslander inte helt säker på att han kommer att få leva där själv, men han har gett sig fan på att hans son ska komma dit. Samhället ändras generation för generation.

And Moses did say, – Blow me, and he died there in the desert with a smile upon his face.

Du skall icke läsa BOATS, men jag bryter gärna mot det budet för Auslander. Hans memoarer är inte fullt så konsekvent askul som hans debut, men allvaret och jävlaranamman i dem väger upp det mer än väl.