Paris-Dakar innehåller sju noveller av olika längd, och handlar bland annat om en toastmaster på ett bröllop, en medverkande i en dokusåpa, en ledare i en samtalsgrupp för män. Temat för dessa sju noveller är mansrollen, en mansroll som uppenbarligen befinner sig i förvirring men som ändå är sig märkvärdigt lik berättelserna igenom.

De har alla en jagberättare – i de flesta fall en kompetent och kontrollerad man mitt i livet, gärna framgångsrik, gärna duktig. Men orolig, med ett ständigt behov av att hävda sig och att inte visa svaghet eller misslyckas. Hos dem alla finns en undertryckt längtan efter att få vara svag, men också underliggande aggressiva tendenser som då och då kommer upp till ytan, när någon råkar lägga en hand på ens axel, tala om för en vad man ska göra eller bara när man känner att man måste markera sin betydelse. Det är inte olika mansroller som skildras – allihop är de varsitt fragment av mannen som grottmänniska, fernissad och kostymklädd utanpå, men inuti med en längtan efter att dra runt sin kvinna i håret och slå ner manliga rivaler med en stenyxa.

Den allmänna bilden av människan som boken förmedlar är heller inte vacker. Här är hon ett hårt och själviskt djur, alltid redo att skylla på någon annan eller sparka på den som redan ligger. Att lyckas och vara lyckad är det som gäller, och jag är inte säker på om Liljestrand menar att det är så även för kvinnor eller om det bara gäller män. Hur som helst är hans huvudpersoner alla sådana som till sist misslyckas, de är för feta, för ostrukturerade, för ensamma eller för känsliga. Kanske har de bara otur. Runt om dem finns i alla fall andra män som mer än gärna talar om för dem hur odugliga de är, bilder för ett samhälle som tycks säga: du fattar väl hur misslyckad du är? Det har du alltid varit. Det kommer du alltid att vara.

Kvinnorna är inte mycket bättre, alla utnyttjar de eller har utnyttjat huvudpersonen, alla spelar de på hans känslor för att främja sina egna syften. Det fåtal goda kvinnor som finns är i sin tur onåbara, sådana man inte kan få. Känslan är faktiskt närmast den av kvinnor som väsensskilda varelser, helt omöjliga att förstå sig på och förklara.

Novellerna är olika men kärnan är gemensam, och bilden av den växer och nyanseras därför för var och en som man läser. Liljestrand använder sig av jagperspektivet för att låta läsaren bara gradvis få reda på fakta om berättaren, några gånger med effekten att novellen får en riktigt klassisk novellslutsknorr. Själv hade jag uppskattat lite mer skilda texter rent uppbyggnadsmässigt, men ju mer jag läser desto mer inser jag att formen också bidrar till den känsla av starkt gemensamt tema som går genom boken. Det jag i början ser som missar och ologiska repliker träder i sammanhanget fram som konsekventa freudianska felsägningar, och Liljestrands bygge som ett mycket medvetet försök att skildra någonting. Påtagligt är också inslaget av undersökning och övervakning i novellerna. Här finns dokusåpor, läkemedelsförsök och pedagogikforskning, som om världen är ett enda kaos som bara förstås (och tyglas) genom mänskligt skapad ordning och kontroll. En kontroll som med facit (boken) i hand verkar omöjlig att uppnå.

Jag blir motvilligt imponerad av Liljestrands stora konstruktion, och av det sätt på vilket han avtäcker mönstret lite i taget, såväl i varje enskild novell för sig som i helheten. Men det är när jag ska relatera det till världen utanför som jag börjar undra. Är bilden skapad för att författaren vill visa hur det står till i världen idag – män som trycker ner sina aggressiva impulser och blir kontrollfreak, kvinnor som är antingen lömska eller ljuva – så känns det hela ganska tveksamt. Jag kan inte säga att jag upplever världen alls på det sättet. Är det å andra sidan bara en bild så tappar boken i slagkraft. Visst är bilden skruvad, och visst finns i samhället idag en tendens till de drag som Liljestrand skildrar, men kanske är den här boken helt enkelt för cynisk för att man ska ta den riktigt på allvar.