Sidospår: Möjligen är Fidel Castro död. Ingen verkar ha sett honom på ett tag, och det sista officiella livstecknet man har av honom är ett brev där han tillkännager att han drar sig tillbaka men kommer att finnas kvar i bakgrunden. Självklart; som en av de sista överlevande av de stora 50/60-talsikonerna (Kennedy, Monroe, Lennon, Dean, Elvis etc etc etc) är hans person egentligen mindre intressant idag än bilden av den; skägget, cigarren, kepsen – precis som grabben på korset blir det en symbol på vilken man kan hänga upp ett oändligt antal sinsemellan motstridiga betydelser, åsikter, övertygelser, tolkningar, önskningar…

Huvudspår: Ballard ansåg att fiktionen spelat ut sin roll, det enda som återstod var att återuppfinna verkligheten. I "Skändlighetsföreställningen" är Castro inte med; den är några år för ung för det – i slutet av 60-talet när den skrevs var Cubakris och revolution redan gårdagens nyheter, överskuggade av Vietnamkrig och döda presidenter. Kennedy, däremot, ekar genom hela boken; det där ögonblicket, back and to the left, back and to the left, back and to the left, där Kennedys hjärna stänkte ut över Dealey Plaza och hela världen lutade sig närmare TV-apparaterna och andades lite mer upphetsat. Bilen, Jackie, geväret, kulan, bilden… Man kan stirra sig blind på enskilda rutor i Zapruders film av Kennedymordet och missa sammanhanget; man kan se den suddiga filmen i normal hastighet och missa detaljerna. Vem är du att säga vilken av de två som är den rätta observationen? Det viktiga i mordet på en president är inte människan som dör, det är själva idén, själva konceptet, själva ögonblicket fångat i ett kikarsikte eller en kameralins.

I eran efter Warhol har en enkel gest, som att lägga sina ben i kors, mer innebörd än alla sidorna i Krig och fred. I det tjugonde århundradets termer kan korsfästelsen, till exempel, spelas upp som en konceptuell bilolycka.

Grundhandlingen i "Skändlighetsföreställningen" har något att göra med en psykiatriker som blir galen och försöker starta tredje världskriget, men skit i det; det är egentligen inte något du behöver veta, speciellt inte om du tänker lyda Ballards uppmaning och läsa boken i slumpbläddrade brottstycken, ett kapitel här, ett där. Varje litet enstyckeskapitel tacklar handlingen från en ny vinkel, hela tiden samma karaktärer med nästan samma namn och nästan samma handling, men med olika resultat, olika ansikten, olika inbördes roller i ett surrealistiskt sammelsurium. Om man toge Don DeLillos "Under jord" och körde den genom Words textsummeringsverktyg fem gånger skulle man kanske få fram en av de små miniromanerna som tillsammans utgör den här boken. Och det vore inte nödvändigtvis en förbättring, bara en annan vinkel. I den här utgåvan får vi också med kommentarer skrivna av Ballard många år senare, som ibland ger en ahaupplevelse, medan han i andra fall måste medge att han faktiskt inte minns vad han ville säga med ett visst stycke. Det förstår jag.

Precis som kollegor som Burroughs (som skrivit förordet här) och Cronenberg hänger Ballard hela tiden upp sig på den mänskliga kroppen, funktionaliteten, sättet den ekar i allt vi gör, allt vi bygger, inklusive (bilden av) oss själva. Och i längden blir det också, i hjälpligt överförd mening, mindre erotik och mer pornografi; ett småtjatigt upprepande upprepande upprepande av kroppsdelar, explosioner, namn, vapen där till slut hela samhället blir en enda stötande… ni fattar. Ärligt talat, vad är skillnaden mellan FOX News och det där som visas på filmkanalerna efter midnatt?

Man har föreslagit att krigets innehåll av våld och latent sexualitet bör ökas, och en eventuell fred kan göra det nödvändigt att tillverka simulerade nyhetsinslag.

Och nog ligger det något i det; jag har sett bilder på smarta bomber falla ner i skorstenar, om och om igen i slow motion; kom inte och säg att det inte är meningen att vi ska tycka det är upphetsande. Om de två World Trade Centers och nakna krigsfångar i mobilkameror säger jag ingenting. Ballards stackars antihjälte tänker sig att han slår upp gigantiska bilder av Jackie Kennedy, Marilyn, Jayne Mansfield, bygger ett helt landskap av kända döda kroppar; sätt in Paris Hilton, den ultimata kändisikonen med ingenting innanför, och vi lever i den där utställningen. Alla vill vi ju se knugen skuk. Årets stora Oscarvinnare är en film om en personifiering av det känslolösa våldet, med en tryckluftspistol som skjuter en kolv rakt igenom både dörrar och skallar. I "Double Trouble" hävdade Greil Marcus för några år sedan att Elvis och Bill Clinton är samma arketyp; den fattige sydstatssonen som är vän med alla raser, jobbar sig upp, ler in i kameran och skakar sin moneymaker. Elvis dog på dass (kroppsfunktioner igen), Clinton leder just nu smutskastningskampanjer i presidentvalet. Folk tittar på Barack Obama och ser den nye Kennedy; andra ser på fullt allvar Antikrist som lovar en falsk fred när han hotar att ta ifrån dem deras krig. Var är näste Oswald? Och…

…jo, jag går bort mig här. Det är lätt hänt när man läser "Skändlighetsutställningen", en bok som liksom drar Freud till sin spets; till slut blir en penis bara en fallossymbol och man ser cigarrer överallt. (Utom kanske i Havanna.) Den har inte tappat aktualitet, men allt blir så hårt konceptualiserat att symboliken tar över och människan försvinner. Läs den i lagoma bitar och den kommer att vrida om huvudet på dig; dessutom finns det ett visst perverst nöje i att läsa kortromaner som heter saker som "Varför jag vill knulla Ronald Reagan" eller "Kärlek och napalm: amerikansk export". Men någonstans får man nog också resa upp huvudet, tänka efter och hänga upp sina egna betydelser på den.

Förslag till soundtrack: Flaming Lips "Thirty-Five Thousand Feet of Despair", låten om piloten som blir galen och hänger sig mitt under flygningen utan att passagerarna märker något, inspelad på fyra separata CDs att spelas upp samtidigt ur synk. Kopplingen mellan de olika bitarna får man sköta själv.