Utgiven | 1981 |
---|---|
ISBN | 9132506953 |
Sidor | 340 |
Översättare | Carla Wiberg |
Först utgiven | 1978 |
Det är alltid svårt – i teorin omöjligt – att sätta betyg på böcker och läsupplevelser. Ska vi sen börja prata kalkonvärde, ja, då blir det ju näst intill meningslöst.
Lee Raintrees Dallas, baserad på såpasuccén med samma namn, är den sämsta skit jag någonsin läst. Alla kategorier. Den är illa skriven, illa översatt och storyn och karaktärerna är fullkomligt vedervärdiga. Och jag har sällan haft så roligt.
Jag inte bara lyckades hitta detta guldkorn av tidig 1980-talsmerchandise på favoritantikvariatet i hamnen – jag fick banne mig tre för en tia. Det var en bra dag, som ni förstår. Fast det är tveksamt om jag nånsin kommer läsa uppföljarna.
Mer eller mindre jämnårig med serien har jag bilderna i ryggmärgen sen långt innan jag kan ha begripit särskilt mycket av vad de handlade om. Därför var det både kul och intressant att se om eländet i vuxen ålder (innan jag hade den tveksamma smaken att flytta ifrån dansk teve, denna guldådra för amerikansk skräpkultur). Ska man säga något positivt om serien – att det fortfarande är såpaunderhållning av svårslagen nivå är liksom inget att diskutera – så är det att den trots allt inger hopp. Utvecklingen måste faktiskt ha gått framåt. Att svärmorsdrömmen Bobby till exempel visserligen är något hyggligare än storebrorsan ändrar inte att han mestadels uppför sig som ett sexistiskt, våldsbenäget svin. Tydligen superhett 1981. Mindre hett idag. Positivt.
I alla fall. Om teveserien är unken så är det absolut ingenting jämfört med den här boken. Amerikansk tevecensur har ju alltid varit ett kapitel för sig. I bokform däremot kan man ta ut svängarna. Och gör det. Språkligt och, naturligtvis, sexuellt.
De flesta huvuddragen stämmer ganska väl med serien. Maktintriger mellan bröderna på Ewing Oil, konflikter mellan familjen och Boobys nya fru Pam från den gamla fiendefamiljen Barnes, JR:s affär med sekreteraren Julie, hennes affär med Cliff Barnes med tillhörande förräderi, Rays affärer med diverse Ewing-kvinnor, och så ett avsnitt som fastnat särskilt på min näthinna, det där ett par skjutgalna Texas-bonnläppar ockuperar det stormansatta Southfork för att hämnas på JR och Ray genom att våldta deras kvinnor. Nästan så man saknar tevecensuren, faktiskt.
Dessutom tar boken avstamp i 1930-talet och kärlekstriangeln mellan miss Ellie, Jock Ewing och Digger Barnes (tydligen gjordes en tevefilm på temat senare). Borde ju kunna vara en intressant infallsvinkel, men blir mer som ofrivilligt hörda intima detaljer kring din mormors sexliv. Huga.
Allt stämmer med andra ord inte överens med serien. Men det får man kanske ursäkta, särskilt med tanke på att manusförfattarna själva aldrig riktigt lyckades hålla ordningen på vad de skrivit (och vad som visade sig vara drömmar). Det lär till exempel ska vara så att när serien repriseras i USA klipper man bort de tidiga avsnittens hemliga sexuella förhållande mellan Lucy och Ray, eftersom det senare avslöjades att han var hennes farbror.
I all sin vedervärdiga glans är Dallas faktiskt en spännande kvarleva. Vad personifierar det tidiga 1980-talets anda mer än Dallas (understruket förstås av en hel del sexistisk machomentalitet från Texas)? Det är fascinerande på ett både roande och obehagligt sätt. Möjligen är det svårt att förstå kritiken mot serievärlden som förhärligande det kapitalistiska samhället, för det här är kapitalismen som uppskruvat groteskeri (men förmodligen inte så långt från verkligheten som man skulle vilja tro). Dallas är en krets i helvetet. Den skulle gett Dante mardrömmar.
Publicerad: 2008-03-01 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-11 11:29
En kommentar
Råkade snubbla över det här inlägget. Dallas är min favorit tv-serie. Men den är definitivt en produkt av sin tid. Jag håller med dig om att boken är hemskt dålig. Jag har den på engelska. Hade ingen aning om att den var översatt till svenska och att den var utgiven av B Wahlströms dessutom. Jag trodde det var ett ungdomsförlag!
#
Kommentera eller pinga (trackback).