Patrick Süskinds debutroman Parfymen är en sådan man minns. Det är svårt att tänka bort huvudkaraktären Grenouille och hans makabra jakt på den slutgiltiga parfymen och de offer som kantar hans väg. En debutroman som börjar bland fiskslamsor i en naturalistisk studie äcklig nog att göra Zola stolt och slutar i en vild orgie där huvudrollskaraktären blir uppäten. Hur glömmer man det som läsare? Och vart vänder man sig som författare när uppföljaren skall skrivas?

Svaret blev en kortroman med titeln Duvan och en karaktär vid namn Jonathan Noel. En man med enda mål att låta det – livet – gå så obemärkt och händelselöst förbi som möjligt. Från ett sju kvadratmeter stort rum på sjätte våningen På Rue de la Planche i Paris skapar han sin borg mot människorna, med jobbet som vakt vid en bank på Rue de Sèvres som enda kontaktyta mot människorna. Ett jobb, en säng, en stol, en glödlampa och en klädhängare. Kistan smyckad.

Men en dag så bryts rutinen. En duva letar sig in genom ett öppet fönster och väntar plötsligt utanför tröskeln. Inte en korp med förebud om olycka, men åtminstone en duva som ”är inbegreppet av kaos och anarki, [...] som bara träckar och sprider farliga bakterier och meningitisvirus.” Där kan han inte stanna och efter en evighetslång sekund av stirrande in i duvans stela öga så lämnar han tryggheten i den friköpta lägenheten och lämnar våningen utan tanke om att någonsin återvända. Nevermore.

Flykten från Duvan blir därefter en inledningsvis ofrivillig flykt från de behagliga rutinerna – säkerheten när ingenting någonsin händer. Det stela ögat dröjer sig kvar i medvetandet och tränger bort vaktens vaksamhet och plötsligt är inte bara lägenheten besudlad. Han ifrågasätter sitt yrkesval och i ett oväntat möte med en Clochard och dennes till synes helt ogrundade livskraft så skakas hela monotoniparadigmet och dess trygghetsaxel ur kurs. Hur kan en människa berövad till och med den integritet det innebär att kunna göra sina behov bakom stängd och reglad dörr – hur kan han fortfarande njuta av livet? Vägen tillbaka till lägenheten, för även löftet om att inte återvända tvingas Noel ge upp, blir en omstörtande argumentation mot samhället och dess invånare. Apati förbyts i aggression.

I sin kompromisslöshet i sina gestalter är det möjligen intressant att dra en parallell mellan Süskind och den senare skandalförfattaren Houellebecq vars karaktärer också ofta är närmast symboliska idébärare i ett experiment utfört i skönlitterär form. Också Süskind driver sina karaktärer till ytterligheter – precis hur ointresserad kan en människa vara av sin egen existens och samtidigt välja att förlänga den. Hur låga anspråk kan man ha? Skulle Sisyfos verkligen fortsätta knuffandet om möjligheten fanns att kliva åt sidan.

Som romanexperiment är det lätt att uppskatta Duvan. Det språk som förmådde ge liv åt den i fråga om brist på eget uttryck faktiskt närbesläktade karaktären Grenouille gjuter liv också i denna minst sagt anspråkslösa historia. I slutet av historien står Jonathan Noel åter utanför sin dörr. Duvan är borta. Allt träck likaså. En möjlig återgång till det normala. Men Süskind lämnar honom och läsaren att välja. Ett val med konsekvenser.